_20200429

Andra måste ta vid.

Efter de uteblivna mötesbesluten vid Paris- och Madridsammankomsterna måste andra krafter ta vid. Nu måste svensk industri och svenskt skogs- och jordbruksnäring ta över. De måste med hjälp av det svenska och utländska forskarsamhället se till att något verkligt omdanande blir gjort. Vi får inte glömma, att vi för närvarande är på väg mot en temperaturökning av storleksordningen 3 – 4 grader, om inget riktigt drastiskt vidtages.

Detta innebär, att nu är det inte bara frågan om att rädda en eller annan djurart eller något sällsynt växtslag. Här krävs verkligt radikala och genomgripande förändringar och omläggningar. En radikal sådan föreslås här.

Vi planterar på lämpliga skogs- och jordbruksmarker snabbväxande lövträd i stor omfattning. Då dessa träd växer, absorberar de energin i solljuset, tar upp koldioxid ur atmosfären och producerar ved. Energin från solen kommer således att finns i veden.

Efter skörd transporteras denna ved till industriella energiverk.  Där omvandlas energin i veden till el eller vätgas. Dessa energibärare samlas upp i batterier och i tuber. Samtidigt kommer den koldioxid, som träden tog upp, då de växte att frigöras. Denna frigjorda koldioxid samlas upp och omvandlas till en vätska. Denna vätska pumpas djupt ner i marken under täta lerlager eller sjöar eller under ej porösa bergarter som t.ex. sandsten.  

Med den ovanstående processen som bakgrund kan vi här genomföra en intressant tanke- och räkneoperation. Den visar på vad som skulle kunna göras och vilka effekter det skulle kunna få.

Vi antar, att vi planterar en miljon (1 000 000) hektar svensk skogs-eller jordbruksmark med våra snabbväxande lövträd. Vi utgår ifrån, att medelproduktionen för dessa odlingar kommer att ligga mellan 1 – 2 kg torrsubstans ved per kvadratmeter och år (10 – 20 ton TS/ha,år).

Vi antar vidare, att all producerad ved omvandlas till el eller vätgas i speciella energiverk (just i dagarna: vätgas+bränsleceller=Scania+Mercedes och i fortsättningen förmodligen också+Volvo).  Vid denna omvandling av veden till el eller vätgas frigöres all koldioxid, som träden tidigare tagit upp. Denna koldioxid omvandlas sedan till en vätska, som pumpas ner i marken.

Om 1 miljon hektar skogs- eller nerlagd jordbruksmark planteras med snabbväxande lövträd, kommer dessa träd att ta upp all den koldioxid som kungariket Sverige släpper ut. 

Den ovan skisserade idéen är naturligtvis helt orealistisk i det korta perspektivet. På lång sikt är den däremot helt genomförbar. På lång sikt kan den t.o.m. vara helt nödvändig att genomföra.

Allmänheten och politiker ställer naturligtvis följande frågor. Finns då dessa snabbväxande trädslag i Sverige? Finns det i Sverige 1 miljon hektar skogs- eller jordbruksmark som inte behövs för vår livsmedels- och virkesproduktion? Dessa marker skall dessutom vara lämplig (pH, vattentillgång, näringsstatus) att odla dessa snabbväxande lövträd på? Svaret på båda dessa frågor är JA. (Vi får inte glömma, att Sverige är c:a 50 miljoner hektar stort, varav 23 miljoner hektar är skogsmark och 2,8 miljoner jordbruksmark).

1.   De trädslag som är aktuella i detta sammanhang är mycket speciella arter, hybrider och kloner (sorter) inom de stora trädsläktena Salix (pil, vide, sälg) och Popoulus (asp).  Förädlingsarbetet inom trädsläktet Popoulus startades i Sverige på 30-talet tack vare den svenska tändsticksindustrins behov av råvara.  Största intresset har koncentrerats till att korsa den svenska aspen med den amerikanska. Produkten kallas följaktligen för hybridasp. Även andra poppelarter har hämtats hem till Sverige och korsats här under årens gång. Växtförädlingen har sedan 30-talet pågått i varierande omfattning både på SkogForsk (Ekebo) och på SLU (Ultuna, Umeå).

Växtförädling inom det stora Salixsläktet startades inom det omfattande Energiskogsprojektet på dåvarande Skogshögskolans försökspark i Bogesund i mitten av 70-talet av Professor Gustaf Sirén. Hybridiseringsarbetena inom Salixsläktet har koncentrerats kring arterna korgpil, knäckepil, rysspil och vattenpil.  

Under årens lopp har allt mer snabbväxande och tåliga kloner av både pil och poppel kunnat levereras av skickliga växtförädlare. Samtidigt har odlingsmetoder och skördemetoder förbättrats. Allt detta gör att produktionspotentialen beräknas ligga på en nivå av 10 – 20 ton torr ved per hektar och år (20 - 40 m³/ha,år).

2.   I mitten av 1900-talet disponerade svenskt jordbruk 4 miljoner hektar åkermark. I dag uppgår den brukade jordbruksarealen till 2,8 miljoner hektar. De i dag nerlagda hektaren har främst planterats med granskog. Denna granskog är i dag 50 - 70 år gammal och mogen att avverkas. Av många olika orsaker, rotröta, granbarkborre, mullhaltsförstörning, skönhetsupplevelser, brandrisk, mm, bör dessa granskogar inte ersättas med nya granplanteringar.

 

Det kanske allra intressantaste i detta sammanhang är de relativt nyligen införda så kallade skyddszonerna inom svensk spannmålsodling. De består av 6 - 10 m breda landremsor intill sjöar och vattendrag. Dessa skyddszoner får ej besprutas med några bio-eller herbicider. De är därför mindre odlingsvärda i dagens lantbruk. I stället skulle dessa zoner kunna planteras med täta bestånd av de nya snabbväxande pil- och poppelklonerna. På så sätt skulle man förutom en hög vedbiomassaproduktion också få ett effektivt vegetationsfilter.

Detta filter skulle plocka upp de nitratjoner som läcker ut från de innanför liggande, välgödslade spannmålsodlingarna. På så sätt skulle man äntligen kunna få bukt med igenväxningen av sjöar och vattendrag och kanske delvis rädda Östersjön.

Betydelsefullt i detta sammanhang är att ekonomin på dessa odlingar skulle i varje fall inte behöva bli sämre än den på de omgivande spannmålsodlingarna. Dessutom skulle dessa smala band av träd längs åar och bäckar skapa utomordentliga spridnings-korridorer för både djur och växter. De skulle också fungera som skydd för det vilda och bryta enformigheten i slättlandskapen.

Skogsmän och lantbrukare som förstår sig på här angivna, mycket höga produktionsnivåer kommer säkert att anse, att dessa är rakt ut i det blå. Och det är de verkligen. Rakt ut i det blå. Men det är också detta, som är det intressanta. Här angivna skördenivåer för snabbväxande lövträd har verkligen uppnåtts. Visserligen hittills endast i försöksodlingar. Men lite här och var ser vi, vilken oerhörd tillväxtkraft dessa nya sorter av pil och poppel verkligen besitter. Och bestånden finns kvar. Så kom gärna och titta och mät, och diskutera med oss, om hur vi skall gå vidare (Vombsjösänkans pil och poppelpark, 0760 16 80 28).

Även om en produktion av 20 ton TS/ha,år i medeltal kanske aldrig helt kommer att kunna förverkligas på alla marker (vattentillgången avgörande), pekar ändå dessa nya forskningsresultat på en mycket betydelsefull sak. Det föreligger i dag helt andra produktionspotentialer än tidigare med det nya plantmaterialet och med de nya odlingsmetoderna.

Inom det ”läckande” jordbruket är det framför allt kombinationen av mycket hög vedbiomassaproduktion och samtidigt effektivt uppfångande av läckande nitratjoner som gör odling med dessa nya växtsorter så intressant. Detta gör att vi inte behöver vänta tills vi fått planterat 1 miljon hektar med dessa snabbväxande lövträd för att få positiva effekter på klimatet och läckagesituationen. Redan efter det första hektaret, planterat på rätt plats, börjar effekterna att komma.

Kanske pekar också dessa nya produktions- och tillväxtsiffror på, att en ny era är i antågande inom svenskt skogsbruk. En era där tall och gran, björk, bok och ek kompletteras med de nya sorterna av snabbväxande lövträd. Framgången i dessa kompletteringsskogar beror naturligtvis till en del på, att klimatet verkligen håller på att slira till det. Detta är aktuellt inte minst för ”åkermarksgranen”. Detta gäller kanske främst i södra Sverige, där den på vissa områden egentligen aldrig har hört hemma.

Men det som ytterligare förhöjer intresset för kompletteringar inom det svenska skogsbruket är följande. Veden i de nya, mycket högproducerande sorterna av pil och poppel kan också användas till massaved och spånskivor av olika slag. I en del fall  t.o.m. till sågade trävaror och limträ.

Så även om dagens ledande politiker förmodligen inte i tid fattar allvaret i dagens situation, borde ändå svensk industri och svenskt skogs- och jordbruk kunna ta på sig ledartröjan och gå före. På så sätt skulle man visa för omvärlden, att lösningar finns för klimatproblematiken. Att dessa även kan medföra positiva ekonomiska konsekvenser gör inte föreslagna lösningar mindre intressanta.

Vi har växtmaterialet, vi har odlingsmetoderna, vi har maskinerna och vi kan börja på måndag.

Lars Christersson

Professor emeritus

070-16 80 28