20190913                                                          

Nytt ljus i koldioxidmörkret.

Svaret på frågan som ställs i Bioenergitidningen, finns i slutet av artikeln.

Mänskligheten måste plantera ”en massa träd” om en framtida klimatkatastrof skall kunna undvikas. Detta hävdar välrenommerade forskningsinstanser både i Schweiz och USA. Samma sak förordade SLU-professorerna Gustaf Sirén (energiskog), Mårten Benz och PO. Nilsson (skogsenergi) redan i mitten av 70-talet. Detta har sedan dess SLU-folk fortsatt att hävda under alla år.

Allt detta beror på att ett av de effektivaste och framför allt snabbaste sätten att börja minska koldioxidutsläppen i världen är att öka biomassaproduktionen. Många i forskarvärlden är av den åsikten. Men vilka är potentialerna i vårt land och vad skulle det kosta arealmässigt sett?

Både Sveriges finansminister och energiminister menar att bioenergi från skogen kommer att spela en av huvudrollerna, då vi går över till ett fossilfritt Sverige. Vår energiminister prisar den svenska skogen i religiösa termer med avseende på dess betydelse för bioekonomin. Men räcker den svenska skogen och marken verkligen till? De svenska skogsindustrierna lider redan i dag brist på råvara. Samtidigt framhålls intensivt från naturvårdshåll att mycket större arealer produktiv skogsmark borde fridlysas. Det är kanske inte så konstigt att i den förträffliga tidskriften SKOGEN suckas det. Man tycker nämligen att förväntningarna på svenskt skogsbruk växer snabbare än träden.

De verkligt insatta, som t.ex. FN:s miljöpanel, befarar att vi förmodligen är på väg mot en medeltemperaturökning på 3 – 4 grader under detta århundrade. Därför menar en del auktoriteter att verkligt omfattande omvälvningar av hela samhället är en absolut nödvändighet om inte klimatet skall totalkollapsa. Närmare preciseringar gives ej av vad ”verkligt omfattande omvälvningar ” innebär. För svenskt skogsbruk skulle det t.ex. kunna innebära att vi byter trädslag på en del marker. Låt oss se vilka möjligheter vi har till detta!  ”

Sveriges landareal är c:a 50 miljoner hektar stor. Den produktiva skogsmarken uppgår till 23 miljoner hektar, jordbruksmarken till 2,8 miljoner hektar. Den svenska produktiva skogsmarken   innehåller i dag 3 200 miljoner m³sk (skogskubikmeter) virke. Virkesmängden i skogen tillväxer årligen med 120 miljoner m³sk (binder 90 miljoner ton koldioxid), varav 90 miljoner m³sk (66 miljoner ton koldioxid) avverkas årligen. Medelproduktionen inom svenskt skogsbruk är således 5 – 6 m³sk/ha,år. I Götaland är medelproduktionen för gran 10 m³sk/ha,år inklusive grot (gernar och toppar).

Hittills har svenskt skogsbruk varit koncentrerat till kvalitetsproduktion både vad avser timmer och cellulosafibrer. Som komplement till denna produktion har svenskt skogs- och jordbruk på senare tid fått i uppgift att även producera ved för energiändamål. Detta innebär, att i denna senare uppgift är det inte längre frågan om höga timmer och fiberkvaliteter. Nu gäller det att producera så mycket ved (bulkråvara) som möjligt för energiändamål.

Även om granen växer förhållandevis snabbt i södra Sverige räcker den inte till på långa vägar, när det gäller vedbiomassaproduktion för energiändamål. Detta beror främst på de långa omloppstiderna på 50 till 60 år. Här kommer nu i stället pilens (Salix) och poppelns (Populus) snabba tillväxtrytm i unga år väl till pass.

Försöksodlingar med dessa båda trädslag startades i mitten av 70-talet på Ultuna av Professor Gustaf Sirén. Utvecklingen har gått i vågor. Här nedan redovisas och diskuteras vad vi kan åstadkomma just i dag.  Samtidigt försöker vi bedöma framtida produktionsmöjligheter. Detta gör vi med hjälp av resultaten från försök med nyframkorsat växtmaterial och nya odlings- och skördemetoder. 

Här är att observera, att när vi pratar vedbiomassaproduktion för energiändamål går vi över från att tala om skogstillväxten i m³sk/ha till att beskriva forskningsresultaten i ton TS (torrsubstans)/ha,år. Detta beror på att all ved innehåller ungefär lika mycket energi om vi räknar på viktenhet torrsubstans. En produktion av 10 m³sk gran per hektar och år blir i detta fall 3-4 ton TS per ha,år.

 Med de gamla Salix-och poppelsorterna kan de skickligaste odlarna i dag i bästa fall producera 10 ton TS/ha,år. Med nyframtaget växtmaterial och med nya odlingsmetoder antyder erhållna forskningsresultat att produktionen skulle kunna komma att fördubblas.

För den verkligt invigde är dessa resultat näst intill omöjliga att förstå. Men bestånden finns på Vombsjösänkans pil- och poppelpark. Kom gärna och titta och mät! Vad skulle dessa produktionsresultat kunna innebära i förhållande till koldioxidupptagningen ur atmosfären?

Först lite allmäninformation. 1 ton torr ved innehåller 0,5 ton kol. 0,5 ton kol finns i 0,5 x 3,67= 1,8 ton koldioxid. Produceras 10 ton TS /ha,år ved, binds således 18 ton koldioxid per ha och år. Fördubblas denna produktion fördubblas mängden bunden koldioxid.

Sverige släpper i dag ut 53 miljoner ton koldioxid. Låt oss använda denna siffra i några räkneexempel och för att få rätt proportioner i diskussionen. Produceras 10 ton TS per hektar och år i en odling med snabbväxande lövträd behövs en 3 miljoner hektar stor odling för att ta upp all utsläppt koldioxid i Sverige. Fördubblas produktionen per hektar halveras den erforderliga arealen.

Produceras metanol, etanol eller liknande släpps som bekant all bunden koldioxid ut igen lite här och var till atmosfären, då drivmedlen utnyttjas. Allt blir ett nollsummespel. Vinsten ligger i att de fossila drivmedlen ersätts och i att ingen ny fossil koldioxid släpps ut till atmosfären.

Gör vi däremot el eller vätgas av veden, kan detta göras på några få bestämda och definierade platser. Under dessa förhållanden kan koldioxiden samlas upp. Energin kommer i detta senare fall att finnas i batterier och tuber, som kan distribueras ut till avnämare.

Detta senare innebär, att nu kan vi ta ett steg till, ett mycket betydelsefullt sådant. I och med att allt göres på några få platser kan avgiven koldioxid samlas upp. Den kan sedan tryckas ihop till en vätska och pumpas ner i lämpliga jordlager. I detta fall blir det inget nollsummespel utan allt blir ren vinst.  Först ersätter vi de fossila bränslena. Sedan pumpar vi också ned motsvarande mängd frigjord koldioxid i marken från de ställen där el och vätgas framställts av ved. Det blir t.o.m. så, att ju mer bil vi kör, ju mer el och vätgas vi förbrukar, desto mer koldioxid pumpas från atmosfären ner i marken.

Går vi nu tillbaka till arealdiskussionerna, är det ganska lätt att räkna ut vad detta skulle innebära.  Om vi kan utnyttja energin i veden på några få ställen och pumpa ner all frisläppt koldioxid i marken, innebär det följande. Vi kan åter en gång halvera de markarealer som skulle behövas för att ta upp all den koldioxid som vi i Sverige släpper ut.

Arealmässigt innebär detta således ett nytt förhållande. Med den förmodade möjliga produktionsnivån på 20 ton TS/ha,år för Salix i framtiden hamnar vi på en erforderlig areal på under 1 miljon hektar.

Finns då dessa marker tillgängliga? Låt oss se!

1.    I mitten av 1900-talet disponerade svenskt jordbruk 4 miljoner hektar åkermark. I dag uppgår den brukade jordbruksarealen till 2,8 miljoner hektar. De i dag nerlagda hektaren har främst planterats med granskog. Denna granskog är i dag 50-70 år gammal och mogen att avverka. Av många olika orsaker, rotröta, granbarkborre, mullhaltsförstörning, skönhetsupplevelser, brandrisk, mm, bör dessa granskogar inte ersättas med nya granplanteringar.

2.    På grund av överproduktionen inom svenskt jordbruk ålägges varje lantbrukare i vårt land att träda 5% an sin åkermark årligen om den sammanlagda arealen överstiger 15 ha. På den trädade marken får Salix och poppel planteras om den skördas inom 20 år. Det finns hundratusentals hektar trädad mark i Sverige i dag (165 000 ha år 2018).

3.    Det kanske allra intressantaste i detta sammanhang är de relativt nyligen införda så kallade skyddszonerna. De består av 6 -10 m breda landremsor intill sjöar och vattendrag. Dessa skyddszoner får ej besprutas med några biocider. De är därför mindre odlingsvärda i dagens lantbruk. I stället skulle dessa zoner kunna planteras med täta bestånd av de nya Salix- och poppelklonerna. På så sätt skulle man få ett effektivt vegetationsfilter. Detta filter skulle plocka upp de nitratjoner som läcker ut från de innanför liggande, välgödslade spannmålsodlingarna. På så sätt skulle man äntligen kunna få bukt med igenväxningen av sjöar och vattendrag och kanske delvis rädda Östersjön. Betydelsefullt i detta sammanhang är att ekonomin på dessa odlingar skulle i varje fall inte bli sämre än den på de omgivande spannmålsodlingarna. Dessutom skulle dessa smala band av träd längs åar och bäckar skapa utomordentliga spridningsvägar för både djur och växter. De skulle också fungera som skydd för det vilda och bryta enformigheten i slättlandskapen.

4.    Salix- och poppelkloner skiljer sig på många sätt. Ett är att en del Salixkloner tål att stå nästan hela året om med rötterna i vatten, vilket poppelkloner definitivt inte gör. Detta gör att eftersom en Salixodling transpirerar 5 mm vatten en riktigt varm sommardag kan man använda en Salixodling som ett slags dike för ett visst område. Man kan på detta sätt precisionsdika och undvika att gräva långa diken som avvattnar all omgivning där de grävs fram. Ligger pH över 5,5 på marken blir produktionen avsevärd med de nya klonerna på dessa områden.

5.    Udda marker och utmarker.

Till skillnad från förhållanden inom rena slätt- och skogsbygder finns i mellanbygder oftast en hel del mark som inte är i direkt odling. Det finns ofta en remsa här eller en hörna där. På många fler områden än vad som är allmänt bekant finns sommarfrostlänta sänkor. Här och var förekommer också kalla blötmarker som inte torkar upp förrän långt fram på sommaren. Med den nya planteringsmetoden med långa sticklingar (3,5 m) och skyddscylindrar kan nu en del av dessa marker utnyttjas till vedbiomassaproduktion för energiändamål. Finessen med detta är att plantering kan göras utan markberedning. Dessutom kan den befintliga floran delvis upprätthållas om inte alltför täta förband används. Men observera marken får inte vara stenig för då fungerar inte denna nya planteringsmetod.  

Skogsmän och lantbrukare som förstår sig på här angivna produktionsnivåer kommer säkert att anse att dessa är rakt ut i det blå. Och det är de verkligen. Rakt ut i det blå. Men det är också detta som är det intressanta. Här angivna skördenivåer för snabbväxande lövträd har verkligen uppnåtts. Visserligen hittills endast i försöksodlingar. Men lite här och var ser vi vilken oerhörd tillväxtkraft dessa nya sorter av pil och poppel besitter. Och bestånden finns kvar, så kom gärna och titta och mät, och diskutera med oss om hur vi skall gå vidare (Vombsjösänkans pil och poppelpark, 0760 16 80 28). Även om en produktion av 20 ton TS/ha,år i medeltal kanske aldrig helt kommer att kunna förverkligas, pekar ändå dessa nya forskningsresultat på att helt andra produktionspotentialer föreligger med det nya plantmaterialet och med de nya odlingsmetoderna.

Kanske pekar dessa tillväxtsiffror också på att en ny era är i antågande inom svenskt skogsbruk. En era där tall och gran, björ Vk, bok och ek kompletteras med de nya sorterna av snabbväxande lövträd. Framgången i dessa kompletteringsskogar beror naturligtvis till en del på att klimatet verkligen håller på att slira till det, inte minst för ”åkermarksgranen”, kanske främst i södra Sverige, där den på vissa områden egentligen aldrig har hört hemma.

Men det som ytterligare förhöjer intresset för kompletteringar inom det svenska skogsbruket är följande. Veden i de nya sorterna av pil och poppel kan också användas till massaved och spånskivor av olika slag, och i pilens fall t.o.m. till sågade trävaror och limträ. Så även om dagens politiker förmodligen inte i tid fattar allvaret i dagens situation, borde ändå svenskt skogsbruk kunna utnyttja dessa nya trädsorters mycket höga tillväxtpotentialer.

Lars Christersson

Professor emeritus,

SLU, Uppsala

0760-16 80 28