20140502

Ekologiska tankevurpor II

Visst är vi gamla, och visst är vi snart utrotade som Dinosaurierna blev. Men det hjälper inte. Innan meteorregnet har slagit ut oss gamlingar helt har, åtminstone jag, en hel det att ytterligare tillägga. Två medarbetare på EPOK (Centrum för ekologisk produktion och konsumtion) svarar på min debattartikel i UNT ( 19/4): ”Ekologiska tanke vurpor”  på ett seriöst och initierat sätt. Tack för det!

 När det gäller läckage från olika gödslingsstrategier förhåller det sig på följande sätt. Gödslar man med t.ex. 100 kg kväve på ett hektar spannmålsodling, läcker mer kväve ut från odlingen om man använder stallgödsel än om man använder handelsgödsel (se Bergström-Kirchman publikationer). Orsaken till detta är följande. Vid gödsling med kreatursgödsel måste allt kvävet spridas på marken t.o.m. innan man ens har sått spannmålen. Sedan måste de organiska kväveföreningarna i stallgödseln brytas ner till nitrater, innan dessa blir tillgängliga för växternas rötter.  Detta tar några månader. Så när det nedbrutna, organiska kvävet finns tillgängligt för växten i upptagbar form, är ofta spannmålen redan skördad och inga levande rötter finns kvar, som kan ta upp kvävet. Detta medför att kvävet läcker ut i diken, åar och sjöar. Handelsgödselmedlet å andra sidan är tillgängligt direkt för växternas rötter, så fort det blir upplöst i vattnet i marken. Dessutom kan kvävegivan delas upp i portionen i s.k. anpassad gödsling med handelsgödselmedel. I det senare fallet gödslas en spannmålsgröda framför allt när fröna grott och plantorna satt fart och börjat växa. Gödsling med stallgödsel på fosforsvaga marker ger dessutom markanta produktionsproblem

Men den riktigt intressanta frågan är varför man över huvud taget måste gödsla. Jo, det är såhär, och nu kommer vi in på de verkliga väsentligheterna nämligen energiförhållandena. Den allt övergripande processen alla kategorier i världen är överförandet av energi från solen till människan via växterna. Denna överföring sker dels via klimatpåverkan, dels via produktion av mat, bränsle, värme, kyla, mm,mm. Det skulle förvåna om någon vid EPOK inte höll med om detta.

Ju mer bladyta en växt har desto mer solenergi kan den absorbera och desto bättre växer den. Det är här gödslingen kommer in. Gödslar vi med t. ex. 100 kg kväve per hektar och år i en veteåker, får vi kanske en skörd på 6 ton kärna. Gödslar vi med 150 kg får vi 8 ton, gödslar vi med 200 kg får vi 10 ton. Men sedan är det slut, tack och lov. Men i alla fallen läcker det oavsett vilket gödselmedel vi använder. Och ju mer vi gödslar desto mer läcker det.

 Å andra sidan, vill vi verkligen optimalt utnyttja solen som effektiv energikälla skall vi således gödsla och det ordentligt. Men då läcker det också. Och där står vi dag. Vi vill ha ett energieffektivt jordbruk, men det läcker. Det är därför som vi på SLU nu arbetar med något som vi kallar för ”stråkplantering”, i vilken vi kombinerar t.ex. en veteodling med inlagda stråk av energiskog (för detaljer se min blogg). På så sätt skulle det vara möjligt att ha hög effekt på vetets ljusabsorberande förmåga dvs. hög produktion samtidigt som energiskogen tar upp all det kväve som läcker ut från en veteodling.

När det sedan gäller den biologiska mångfalden så hänvisar jag, av utrymmesskäl, till min bok: Papperspopplar och energipikar. Men en sak vill jag gärna kommentera vad beträffar EPOK-medarbetarnas diskussionsinlägg i UNT 26/4. De hänvisar till FN beslut och politiska beslut i olika länders regeringar. Men saken blir ju inte bättre av att EPOK-medarbetare och medlemmar av t.ex. Artdatabanken på SLU och dess utländska motsvarigheter har lyckats driva politiker i Regeringar och Riksdagar samt i FN framför sig i alla dessa märkliga beslut om den biologiska mångfaldens betydelse. Politiker kan omöjligt ha god överblick över allting utan litar ofta på de högljuddaste. Det kallas politisk korrekthet.

Men är det något som vi har riktigt gott om i denhär världen så är det just arter (se min bok). Och det allra märkligaste med alla dessa siffror och procenttal och sneda vinklingar är, att de allra flesta av våra förmodade arter ännu inte påstås vara upptäckta ??????? Och glöm inte den gamla ekologiska sanningen, att ju större djur desto mindre ekologisk betydelse har arten i fråga. Gäller dock ej människan. Men observera, det är naturligtvis inte bevarandet av den allmänna mångfalden i sig, som här ifrågasätts, det är den enorma projiceringen på en eller annan ovidkommande art, som är det diskutabla.

Lars Christersson