a)     för att reducera mänsklighetens klimatpåverkan

b)     för att trygga en inhemsk livsmedels- och energiförsörjning

c)     för att minska utsläppen i Östersjön vid bibehållna gödslingsnivåer och vid oförändrad odlingseffektivitet

d)    för att optimalt utnyttja hela tillväxtpotentialen hos förädlade och  selekterade Salixkloner

e)      för att minimera riskerna för att Salixrötterna växer in i och täpper till dräneringsrören

 

Bakgrund.                                                                            

Strålningsenergin i solljuset måste utnyttjas i en helt annan utsträckning än vad som görs i dag, om klimatförändringarna skall hållas inom rimliga gränser. De allra senaste rönen från Australien om ännu större betydelse av låga moln (jan. 2014, Nature) är oroväckande. Resultaten tyder på, att ökningen av medeltemperaturen kommer att ligga ännu något närmre det bortre talet i det förmodade spannet på en temperaturökning av 1,5 till 4,5 grader, än vad man tidigare mest trott på. Allt mer och mer tyder på att ju mer olja och kol som får stanna kvar i marken desto bättre för klimatet.

Samtidigt måste världens livsmedelsförsörjning säkerställas även om jordens befolkning kommer att växa från dagens 7 miljarder till 9 miljarder fram till år 2050. Dessa förhållanden är orsaken till varför forskare världen över arbetar intensivt med att ta fram metoder för att, mycket effektivare än idag, omvandla strålningsenergin i solljuset till kemisk energi i en sådan form, att den är användbar för mänskligheten. Man diskuterar här biomassaproduktion för livsmedel, el, drivmedel, värme, kyla, byggnadsmaterial, plast, mm. mm.

Målsättningen för svenskt jordbruk borde vara (1) att så effektivt som möjligt utnyttja strålningsenergin i solljuset samtidigt som (2) markens bördighet bibehålles och helst förbättras och (3) att omgivningen inte på något sätt förorenas eller förgiftas. Detta är verkligen en utmaning för teoretisk och tillämpad forskning och praktiska brukare och inte minst samspelet dem emellan.

I Sverige, med ett av världens ledande skogsbruk, har det fallit sig naturligt att i energisammanhang i detalj utreda olika trädslags effektivitet i nämnda egenskap (se boken: Papperspopplar och energipilar). Därvid har man funnit att några få arter inom den stora växtfamiljen Salicaceae (pil, asp, vide, poppel) är överlägsna alla andra arter. Många tester och även odlingar i full skala har visat på årliga produktionsnivåer på mellan 10 till 12 ton torr ved biomassa per hektar och däröver. En produktion som motsvarar 45 000 till 55 000 kWh per hektar och år räknat som värme.

Jordbruket står för 20 % av Sveriges årliga utsläpp av växthusgaser. 40 % av det kväve och fosfor, som läcker ut i havet och skapar problem med övergödning, kommer från jordbruket. Och trots dessa kraftiga föroreningar bidrager svenskt jordbruk endast med någon procent till vårt BNP.

Varje svenskt hektar odlad mark i jordbruksområden läcker varje år i medeltal nästan 20 kg rent kväve per hektar. Utlakningen är lite större på sandmarker och lite mindre på lerjordar. Obs !!alltså i medeltal. Om djurbesättningar finns med i bilden, påverkar detta också förhållandena. Men samtidig är det årliga kvävenedfallet från skyn på alla marker, och vatten, också 20 kg per ha. Således varje odlat hektar i södra och mellersta Sverige tar emot 20 kg kväve från skyn och lämnar också ifrån sig 20 kg kväve, som läcker ut i bäckar och åar för att slutligen hamna i haven. Men kan vi verkligen skylla svenskt jordbruk för detta läckage? Alla dessa värden är dock medelvärden. Går vi till enskilda åkrar med högeffektiva produktionsmetoder är förhållanden helt annorlunda.

Svensk skogsmark ligger mycket bättre till, där är läckaget endast några få kg kväve per hektar och år (mest organiskt kväve), med en topp vid kalavverkning. Men en sådan sker ju inte så ofta. Alltså, här gör svenskt skogsbruk hela samhället en stor tjänst genom att plocka bort det mesta av det kväve som utländska industrier förorenar svenska marker med och förhindrar på så sätt att Östersjön förorenas ännu mer. Men får svenskt skogsbruk några applåder för det?

Under de förhållanden som råder idag skulle också det svenska jordbruket kunna bidra till att avsevärt påverka, att stora delar av det kväve som faller ner från skyn hamnar i Östersjöns vatten. Med den kunskap, det växtmaterial och de maskiner, som finns idag skulle man kunna börja skissa på att ta fram odlingsmetoder för att minimera läckaget från odlad mark trots de höga gödselgivor, som krävs för optimalt utnyttjande av strålningsenergin i solljuset för höga spannmålsskördar. Detta skulle kunna ske genom att kombinera spannmålsodling med energiskogsodling. Man skulle kunna plantera in band eller stråk av Salixplanteringar i vete- och havreåkrarna eller liknande (Bild 3). Vid sådd sår man ett par skördetröskbredder med spannmål, följt av två dubbelrader Salixplantor och sedan ett nytt spannmålsstråk och så vidare genom hela fältet.

Vetet gödslas varje år, kanske t.o.m. flera gånger per år, energiskogen endast året efter skörd. Alla dagens vetesorter är högproducerande endast under goda till mycket goda näringsförhållande. Vår arbetshypotes är att en veteodling måste gödslas med 150-200 kg N/ ha och år för att solljuset optimal (7-10 ton/ha,yr) skall tas tillvara, obs! optimalt, inte maximalt. Och detta bör ske utan läckage. (För att producera 200 kg N-gödselmedel åtgår så mycket energi, som finns i ett halvt ton torr flis eller ¾ ton halm. Men detta gäller om vi talar om energin i form av värm., Använder man el vid kvävegödsel-framställningen istället, vilket man gör, åtgår det så mycket energi som finns i 1,5 ton torr flis eller 2 ton halm, alltså tre gången så mycket).

Lägg här också märke till, att om samma kvävemängder sprids ut antingen med handelsmedel eller med naturlig gödsel, läcker mer kväve ut i bäckar och åar, om man använder sig av naturlig gödsel (ko-, häst, eller hönsgödsel) än om man använder handelsgödsel.

En Salixplanterings kapacitet att ta upp kväve är så stor, att man kan gödsla med 200 kg kväve per ha och år utan att något läcker ut. De kväve- (nitrat) och fosforjoner som veterötterna inte tar upp och som läcker ut från vetestråken tas upp av Salixrötterna. I vissa veteodlingar i södra Sverige har det visat sig att produktionsnivåerna ligger mellan 7 och 10 ton kärna per ha och år. För att uppnå dessa skördenivåer krävs en gödslingsinsats av 150 -200 kg kväve per ha och år. I vissa fall läcker idag nästa hälften av denna gödselmängd ut från odlingen.

Med här skisserad odlingsmetod (Bild 3) skulle läckaget kunna minskas ned till ett minimum samtidigt som de goda skördenivåerna upprätthålls både för spannmålen och Salixen. Dessutom skulle man erhålla en förbättrad mullhaltsituation i marken genom att energiskogens blad (3 ton TS per ha och år, varav hälften är kol och en procent rent kväve) faller ner på fältet och ökar markens bördighet. Till detta kommer också att omsättningen av finrötterna är betydande i en Salixodling och hundraprocentig i en veteodling. Dessutom är kvävegödselmedel mycket dyra energimässigt sett. Men med ovan skisserad odlingsmetod skulle samma kväveatom kunna användas flera gånger om, innan den avlägsnas på ett eller annat sätt från åkern.

Ett ständigt problem med energiskogsodling är att Salixens finrötter kan växa in i dräneringsrören och täppa till dessa. Å andra sidan transpirerar Salixen så mycket vatten, 3 - 5 mm en varm sommardag, att denna transpiration hjälper till att dränera marken. Men rent tekniskt skall naturligtvis Salixstråken inte läggas direkt ovanpå dräneringsledningarna. Ovanpå dessa skall vetestråken sås. Dräneringsledningarna skall således gävas ner på vetestråksområden mitt mellan två Salixstråk (Bild 3).

Man måste också räkna med att Salixskotten och dess blad till en del skuggar spannmålen i gränszonerna och påverkar på så sätt skörden negativt. För att motverka alltför stor inverkan av denna skuggeffekt, kan Salixen skördas redan efter 3 år. Å andra sidan läar Salixplantorna för vinden, en effekt som verkar positivt på skördeutfallet för vetet, vilken bl.a. danskarna har visat. Dessutom bryter Salixrötterna upp de eventuella packningsskador som kan förekomma på de stråk där Salixen odlas. Eventuell förekomst av kadmium i marken från tidigare fosforgödsling kommer också att påverkas i positiv riktning.

Vetet skördas som bekant varje år och Salixodlingen i det här fallet vart tredje år. En rätt utförd energiskogodling ger samma netto som en veteodling på de flesta jordbruksmarker, vilket betyder att lantbrukaren inte gör något avkall på sin ekonomiska avkastning. Med denna typ av odling skulle svensk jordbruk, på samma sätt som svenskt skogsbruk gör idag, hjälpa till att minska skadeverkningarna av det årliga kvävenedfallet i vårt land, samtidigt som höga gödslingsgivor kan fortsätta att utnyttjas. Eftersom Salixbladen är basiska till sin natur, skulle även försurningen påverkas i basisk riktning.

 

Figur 1. Mosaikplantering med varierande spannmålsgrödor och energiskogsodlingar

Ytterligare aspekter på ovan föreslagen stråkplantering är möjligheten att optimalt utnyttja de selekterade Salixklonernas hela tillväxtpotential. Orsaken till att så inte sker idag, är det tillämpade dubbelradsystemet med undermåligt utnyttjande av hela odlingsytan. Bakgrunden är som följer.

Inom det stora Energiskogsprojektet (ESO) på SLU i Uppsala framkom i mitten av 80-talet överraskande höga produktionssiffror vid gödslingsbevattnade Salixodlingar på sand i Halland (Tabell 1). Biomassaproduktionen uppgick vissa år till 20 - 30 ton TS/ha,år (2 – 3 kg/m²,år). Odlingarna var ett kvarts hektar stora och förbandet var 40 x 70 cm. Detta ger ett plantantal per ha av c:a 35 000. Dessa produktionsnivåer är inte unika utan motsvarande nivåer, 2 – 3kg/m²,år har också uppnåtts efter några års odling i ett bevattnat och gödslat småparcellförsök med poppel på sand i Vombssänkan, Skåne. I dessa odlingar med dessa höga produktionsnivåer var således förbandet mycket tätt både för poppel och Salixen men framför allt för Salixen. Ovan angivna skörderesultat visar således, att energiskog skall odlas i mycket täta bestånd för att mest effektivt omvandla strålningsenergin i solljuset till kemiska ämnen som kan användas i energisammanhang.

 

Klon	Art	År 1	Diff år 2-1	År 2	Diff år 3-2	År 3
77081	S. vim.	8	16	24	17	41
77081	S. vim	8	18	26	-	Avslutad
77075	S. das.	12	20	32	36	68
77075	S. das.	Ej mätt	-	26	28	54
77075	S. das.	Ej mätt	-	12	30	42
780206	Hybrid	10	23	33	-	Avslutad

 

Tabell 1. Vedbiomassaproduktion i ton TS/ha och under 1, 2 och 3 år ovan mark för en Salix dasyclados-, en S. viminalisklon och en okänd Salixhybrid odlade i mycket tät plantering (obs !!!  35 000sticklingar per ha) och intensiv bevattningsgödsling på ren sandmark i Långa-Veka, Halland. Parcellernas storlek var c:a ett kvarts hektar. Målet med planteringen var att utröna de mest snabbväxande Salixklonernas verkligt maximala produktionskapacitet. (Efter Christersson 1987, Biomass production by irrigated and fertilized Salix clones.--Biomass 12:83-95).

I början av energiskogsprojektets utveckling tilldrog sig framtagning av effektiva skördemaskiner ett mycket stort intresse. Mycket snart framkom nämligen, att den energin som gick åt till skörd och transport kunde mycket lätt skena iväg och göra hela projektet ointressant. (I dag vet vi att en fjärdedel av den energin som skördas går åt till skörd och transport).

För att möjliggöra skörden över huvud taget fick man gå ifrån ett tätt förband och utveckla ett dubbelradsystem. Det bestod av ett radavstånd av 1,25 m, sedermera 1,5 m, följt av ett radavstånd av 75 cm. Avståndet mellan sticklingarna i raden var 50 - 70 cm. Ett sådant förband ger c:a 12 000 – 15000 plantor per ha. Radavstånden var så avpassade att traktorns och skördemaskinens hjul skulle gå i de breda radavstånden.

Under alla dessa år sedan de första skördemaskinerna konstruerades har praktiskt taget alla odlare haft mycket svårt att uppnå produktionsnivåer på 10 ton TS/ha eller däröver. Och detta trots att de optimala produktionsnivåerna ligger 2 till 3 gånger högre, som ovan framhållits. Frågan som då ställs är, varför så är fallet. Mycket tyder idag på att svaret är tätheten i planteringen. Man utnyttjar helt enkelt inte markytan tillräckligt optimalt. Eller annorlunda uttryckt Salixplanteringens kronskikt är inte tillräkligt tätt, d.v.s. bladyteindex (m² bladyta/m² markyta) är för lågt.  Det är helt enkelt för långt mellan varje planta med det utnyttjade dubbelradsystemet.

Varför då inte sätta in en rad till i dubbelradsystemet och på så sätt öka planttätheten till 18 000 - 22 000 plantor per ha. Nej det går tyvärr inte på grund av skördemaskinernas hjulutrustning. Både traktorns och skördemaskinens gummihjul tål inte i längden att gå ovanpå stubbarna. Detta skulle bli fallet om en ”extrarad” sattes in planteringen.

När maskinerna klipper eller sågar av skotten i en energiskog göres det på en höjd av 5 – 15 cm. Det är svårt att kapa skotten närmare marken än så.  Alltså står stubbarna där och går rakt in i däcken, om man kör över stubbarna. Någon hjulutrustning som i längden tål denna behandling finns i dagsläget inte. Den saken är noga undersökt.

Dessutom, kör en traktor med t.ex. larvfötter över en 5 -15 cm stubbe, är risken stor att den ”bryts av” eller splitras. I båda fallen får svamp och bakterier fritt tillträde till subbens vitala delar, nämligen kambiet och floemet, där all lättillgänglig energin finns.

Till detta skall också lägga svenska genetikers framgångar med sin korsningsverksamhet (Dr Stig Larsson, Svalöf/Weibull AB). I dag har vi kloner t.ex. Tora, Björn, Toris med ett mycket rättuppstående växtsätt och med endast några få skott på varje stool. Men de är å andra sidan mycket långa och kraftiga (Bild 2).

 

 

 Bild 2. Fyraåriga Salixskott på tioåriga rötter av klonen Tora på lermark strax utanför Uppsala. I en stråkplantering skulle denna klon ha skördats redan som 3- eller kanske t.o.m. som 2-åring. Dessutom skulle en rad till varit planterad mellan de två på bilden för att uppnå riktigt konkurrenseffektiva skördenivåer både energimässigt och ekonomiskt.

Alltså, här står vi idag: vi har ett växtmaterial, som kan producera 2 till 3 gånger mer biomassa per ytenhet än vad som göres idag. Men om vi använder oss av ett sådant tätt förband, som åstadkommer en så hög produktion, kan vi inte rationellt skörda odlingen, eftersom vi inte har maskiner till det.

Man skulle kunna komma runt detta problem genom att kombinera en Salixodling med en ordinarie jordbruksgröda som t.ex. en spannmålsodling eller vall.

 

Bild 3. Stråkodling, grönt Salixstråk 4 rader 70-100-70 cm, avståndet i raden 50 cm, ger en planteringstäthet av c:a 24 000 plantor per ha.

grönt=Salixstråk, gulvitt=spannmål, rött=dränering. blått=bäck, cirklar=grundvattenrör.

 

Stråkplantering                                                                         

 Eftersom energiskog idag odlas på samma marker som spannmål, oljeväxter och vall är det möjligt att tänka sig en kombination av dessa, med varierande stråk av Salixplanteringar och en jordbruksgröda på följande sätt. Fyra rader med Salix planteras med ett radavstånd på 70 cm, 100cm, 70 cm och ett avstånd i raden mellan plantorna av 50 cm. Detta ger 24 000 plantor per ha, alltså dubbelt så många plantor per ha som idag planteras.  10-20-30 m därifrån kommer nästa stråk med 4 Salixrader, med samma förband 70-100-70. På dessa 10-20-30 m breda stråk odlas spannmål, oljeväxter eller vall (Bild 3). Om dessa stråk skall vara 10-20-30 m eller av en annan bredd bestäms av markslag respektive lantbrukares bredd på skördetröska.

Spannmålen skördas varje år på hösten, Salixen var tredje, (kanske var annat) år på vintern, när alla bladen fallit av. Efterson Salixstråken endast är 4 rader breda kan varje ”stråk” skördas i två vändor, en upp och en ner. Som bekant tar en Salixskördare två rader åt gången. Därvid går de breda traktor- och skördemaskinshjulen dels i mittenraden, som är en meter bred, dels på den tidigare skördade spannmålsstubben. Med detta planteringsmönster borde det vara relativt lätt att hålla traktorns och skördemaskinens vänsterhjul inom den en meter breda ”mittraden”. Den efterföljande traktorn med kontainern för uppsamling av flisen, går helt på den redan skördade åkern eller vallen.

Vi har tidigare föreslagit en mosaikplantering med olika Salixsorter (kloner) på olika fält (Bild 2). Nu går vi ett steg längre och föreslår en odling av stråk eller band med varierande spannmålsgröda och Salixplantering. För att genomföra en sådan odling finns allt framtaget. Det finns idag ett utomordentligt växtligt växtmaterial av Salixkloner, som växer rakt upp med endast några få, men mycket långa och kraftiga skott på varje stool (Bild 2). Det finns utprovat planteringsmaskiner som planterat ett hektar Salixodling i timman. Det finns olika typer av skördemaskiner, de bästa skördar ett hektar Salixodling på 2 timmar. Och det bästa av allt, det är idag ordentligt pris på flisen, även om en viss tillbakagång har noterats de allra senaste åren.

Således, allt finns, det är bara för Energimyndigheten och SLU att gemensamt demonstrera att allt fungerar i full skala så att nytänkande lantbrukaren kan få inspiration att sätta igång.. På så sätt skulle jordbruket på ett ännu effektivare sätt än idag, tjänstgöra som ett effektivt filter för att samla upp så mycket kväve som möjligt av allt det kväve som Europas industrinationer ”förser” oss med alldeles gratis.

 

Genomförande                  

Hektarstora markområden i jordbruksbygder ( Uppland, Västergötland, Skåne-Halland) förbereds på vanligt sätt och sås med vete eller korn. På åkern lämnas 4 m breda stråk för plantering med Salix. Avstånden mellan Salixstråken skall vara 10-20-30 m  Salixstråken består av 4 rader med ett radavstånd av 70–100–70  cm. Avståndet mellan plantorna i raden skall vara 50 cm. 70 cm utanför stråken på båda sidor lämnas osådda. Detta planteringsmönster ger en planttäthet av 24 000 plantor per ha

De jordbruksmarker som skall utnyttjas i denna undersökning bör ha ett uttjänt dräneringssystem, varför marken skall nydikas. Denna dikning bör ske på så sätt, att det skall vara möjligt att så spannmålen ovanpå de nydikade områden och att plantera Salixstråken så långt ifrån dräneringsrören som möjligt (se Bild 3). Stråkens utsträckning och riktning i rummet bör bestämmas av förmodade vattenrörelser i marken och landskapets morfologi.

Vattenrörelserna i marken i det odlingssystem som här föreslås kommer att vara olika på vår och höst i förhållande till sommarmånaderna. Under de senare evapotranspireras ofta det mesta vattnet bort. Så sker också på hösten på Salixstråken på vilka bladen kan sitta kvar och vara aktiva till en bit in i november. Spannmålen skördas i augusti och hela hösten kan vattnets rörelse mot och in i dräneringsrören i marken under spannmålsstråken leda till påtaglig avrinning, speciellt under regniga höstar och från nyplöjda åkrar utan transpirerande gröda. Det är då de stora läckagen inträffar. Vattenrörelserna i marken kommer också att vara olika i västra och södra Sverige i förhållande till de i östra Sverige, beroende på stora skillnader i nederbörd.  Inom det sistnämnda området kan det diskuteras, om det skall dikas över huvud taget med en så liten nederbörd som där förekommer. Förmodligen berörs här endast vattensjuka områden. Dessutom rör sig vattnet mycket lättare i en sandjod än i en ren lerjord.

Naturligtvis har jordarten stor betydelse för rotutvecklingen och vattnets rörelser. I lerjordar är strukturen avgörande för rotutvecklingen. I välaggregerad lerjord kan rötterna väva igenom stora volymer och vattnet rör sig lätt i de större porerna. I packad tät lera hämmas däremot rotutvecklingen avsevärt.  På packad lerjord sker också ytavrinning vid kraftigt regn.

Gödsling sker varje år på områden med spannmålsgrödan med 150-200 kg N/ha. Salixstråken gödslas om behov föreligger, vilket får avgöras av resultaten från bladanalyser. Kväveinnehållet i Salixbladen bör inte understiga 3 %.

För forskningen och utvecklingen skull skulle det vara intressant att följa näringsämnenas rörelser och transport i marken och i grundvattnet. Detta kan ske genom att grundvattenrör borrars ner på strategiska platser, 10 rör per ha. En gång i månaden tas prover från grundvattenrören och analyseras främst på kväve. Om herbicider och biocider tidigare har använts på marken i fråga, kan dessa föroreningar också analyseras i grundvattenproverna.

Salixstråken ogräsrensas första året och skördas var 3 (2) år. Vid skörd framföres traktorn med konteinern på spannmålsstybben, upp på den ena sidan ner på den andra, längs stråken.  Salixrötternas närmande till dräneringsrören följes upp varje år genom provtagning i nygrävda gropar.  

Djurlivets förändringar, speciellt viltstammarnas noteras. Förekomst av honungsproducerande biarter uppmärksammas tidigt på våren.

Uppkomna skador, biotiska så väl som abiotiska, inventeras och kvantifieras, och rapporteras om så är möjligt. Salixens årsproduktion mäts. Alla skörderesultat noteras och resultat publiceras.

 

 Sammanfattning                                                                     

Livsmedelförsörjningen och energitillgängligheten i Sverige debatteras och anses t.o.m. hotad, dels av klimatförändringar, dels av blockader av olika slag. Men Sverige är ett stort land, ytmässigt sätt, och skulle kunna utnyttja solenergin på ett helt annat sätt än vad som görs idag. Dock får en förändring i detta hänseende inte leda till att miljön på något sätt påverkas i negativ riktning.

Ett litet steg i rätt riktning skulle kunna vara att komplettera högintensiv spannmålsproduktion med energiskogsodling i form av Salixplanteringar.  Genom en kombination av spannmålsgrödor och stråk av Salixplanteringar på olika slags jordbruksmarker och med dubbelt så många plantor per ha som i dagens energiskog, skulle jordbruket kunna behålla sin högintensitet utan att negativt påverka omgivningarna. Dessutom skulle jordbruket, på samma sätt som skogbruket gör idag, kunna hjälpa till att förhindra, att stora mängder nedfallen kväve från Europas industriländer läcker ut i bäckar och åar för att slutligen hamna i havet. Allt detta kan göras med ungefär samma produktionsnivåer och ekonomiska vinning som ordinarie spannmålsodlingar och med samma biotiska och abiotiska skaderisker som i en normal energiskogsodling (se befintlig litteratur).

Det som är negativt för en stråkodling är följande: Energibalanskvoten, dvs. förhållandet mellan insatt energimängd och uttagen blir något mindre positiv dels på grund av något längre körsträckor, dels om handelsgödselmedel används, vilket beror på att det åtgår mycket energi att producera kvävegödselmedel. Å andra sidan kommer produktionsnivån på Salixplanteringen att avsevärt förhöjas. Synintrycken vid en stråkodling jämfört med ett helt öppet landskap förändras, om det är positivt eller negativt är upp till betraktaren att avgöra.

 

Ytterligare information:

Andersson, Kjell. 2012. Bioenergy---the Swedish experience.---Svebio, Stockholm, Sweden.

Aronsson,P. och Rosenqvist,H. 2011. Gödselrekommendationer för Salix 2011.---Inst. Växtproduktionsekologi, SlU, Uppsala.

 Christersson,L. 2013. Papperspopplar och energipilar, pp. 334---                    Trilöv förlag: 0760-16 80-28

Dimitriou, I., Mola-Yudego, B., Aronsson, P., Eriksson, J., 2012. Changes in organic carbon and trace elements in the soil of willow short-rotation coppice plantations. Bioenergy Research 5(3) 563-572.

 Dimitriou, I., Mola-Yudego, B., Aronsson, P., 2012. Impact of willow Short                                                Rotation Coppice on water quality. Bioenergy Research 5(3) 537-545.

Forsberg-Johansson-Ramstedt-Åhman: Skadegörare i energiskog av Salix.---SLU, Speciella skrifter 47, 1991)

Ledin,S. and Willebrand,E. 1996. Handbook of how to grow short rotation forest.---IEA Bioenergy. SLU, Uppsala

Nord, N-E.2012.  Uppbrytning av äldre Salixodling---maskininsats och förfruktseffekt vid olika brytningsmetoder.---JTI-informerar 2012:2

Shiogama,H. and Ogura,T. 2014. Climate science: Clouds of uncertainty.---Nature, 505:34-35.

Sirén,G. 1979. Förutsättningar för energiskogsbruk.---Skogs- o. Lantbr.-akad. 118.

Sirén,G., Perttu,K., Eckersten,H., Linder,S., Christersson,L. and Sennerby-Forsse,L.1983.Energiskogsodling.--Nämndenföenergiproduktionsforskning, Stockholm.

Verwijst,T. 2001. Willows: An underestimated resource for environment and society.---Forest.Chron.77,2:281-285.

 Weih, M. 2004. Intensive short rotation forestry in boreal climates: present and future perspectives.---Can.J.For.Res. 34:1369-78.

 

Weih, M. 2013. Willows. In: Biofuel Crops: Production, Physiology and Genetics [Ed. B.P. Singh]. CABI Publishers, Wallingford, UK, pp. 415-426.