Riksrevisionen kritiserar på DN debatt (12/11-13) regeringen för att alldeles för mycket av landsbygdsstödet går till jordbruket och för litet till andra delar av samhällsaktiviteterna på landsbygden. Kritiken riktar också in sig på att stödet utdelas ”generellt och areellt” och utan tydliga krav på ”faktisk miljönytta”. Dagen efter fyller UNT:s ledarsida på med att jordbruket står för 20 % av Sveriges årliga utsläpp av växthusgaser och att 40 % av det kväve och fosfor som läcker ut i havet och skapar problem med övergödning kommer från jordbruket. Trots dessa utsläpp bidrar svenskt jordbruk endast med någon procent till vårt BNP. Men då glömmer man ett par saker. Kanske främst sysselsättningen på landsbygden men också följande. Varje svenskt hektar av odlad mark i jordbruksområden i söder läcker varje år i medeltal nästan 20 kg rent kväve per hektar. Utlakningen är lite större på sandmarker och lite mindre på lerjordar. Om djurbesättningar finns med i bilden, påverkar detta också förhållandena. Men samtidig är det årliga kvävenedfallet från skyn på alla marker, skogar och vatten i söder, också 20 kg per ha. Således varje odlat hektar i södra Sverige tar emot 20 kg kväve från skyn och lämnar ifrån sig 20 kg kväve, som läcker ut i bäckar och åar för att slutligen hamna i haven.

 

Men kan vi verkligen skylla svenskt jordbruk för detta läckage? Svensk skogsmark ligger mycket bättre till, där är läckaget endast några få kg kväve per hektar och år (mest organiskt kväve), med en topp vid kalavverkning. Men en sådan sker ju inte så ofta. Men här skall inte på något sätt stickas under stol med att det förekommer jordbruksområden, speciellt i södra Sverige, där kväveläckaget är betydligt över medelvärdet. Men för dessa områden anser vi, att det finns hjälp. Under de förhållanden som sammantaget råder idag skulle just det svenska jordbruket kunna bidra till att avsevärt minska att stora delar av det kväve som faller ner från skyn hamnar i Östersjöns vatten. Just i dagarna skissar vi på att ta fram ännu bättre metoder att minimera läckaget från odlad mark. Det skulle kunna ske genom att kombinera välgödslad spannmålsodling med energiskogsodling. Man skulle kunna plantera in band av Salixodlingar i vete- och kornåkrarna eller liknande. Vid sådd sår man således ett par skördetröskbredder med spannmål, följt av två dubbelrader Salixplantor och sedan ett nytt spannmålsstråk och så vidare genom hela fältet. Spannmål gödslas varje år, kanske t.o.m. flera gånger per år, energiskogen endast året efter skörd.

 

En Salixplanterings kapacitet att ta upp kväve är så stor, att man kan gödsla med upp till 200 kg kväve per hektar och år utan att något läcker ut. De kväve- (nitrat) och fosforjoner som spannmålsrötterna inte tar upp och som läcker ut från vetestråken tas upp av Salixrötterna. På detta sätt skulle läckaget kunna minskas ned till ett minimum samtidigt som goda skördenivåer upprätthålls. Dessutom skulle man erhålla en förbättrad mullhaltsituation i marken genom att energiskogens blad (3 ton TS per ha och år, varav hälften är kol och en procent rent kväve) faller ner på fältet och ökar markens bördighet. Till detta kommer också att omsättningen av finrötterna är betydande i en Salixodling. Ett problem är att dessa finrötter kan växa in i dräneringsrören och täppa till dessa. Å andra sidan transpirerar Salixen så mycket vatten, 3 - 5 mm en varm sommardag, att denna transpiration hjälper till att dränera marken. Men rent tekniskt skall naturligtvis Salixstråken inte läggas direkt ovanpå dräneringsledningarna. Man måste också räkna med att Salixskotten och dess blad till en del skuggar veteplantorna i gränszonerna och påverkar på så sätt spannmålsskörden negativt. För att motverka alltför stor inverkan av denna skuggeffekt, kan Salixen skördas redan efter 3 år. Å andra sidan läar Salixplantorna för vinden, en effekt som verkar positivt på skördeutfallet för spannmål.

 

Spannmålen skördas som bekant varje år och Salixodlingen i det här fallet vart tredje år. En rätt utförd energiskogodling ger i många fall samma netto som en spannmålsodling på de flesta jordbruksmarker, vilket betyder att lantbrukaren inte gör något avkall på sin ekonomiska avkastning. Med denna typ av odling skulle svensk jordbruk hjälpa till att minska skadeverkningarna av det årliga kvävenedfallet i vårt land ”generellt och areellt”, och eftersom Salixbladen är basiska till sin natur skulle även försurningen påverkas i basisk riktning. Vi har tidigare föreslagit en mosaikplantering med olika Salixsorter (kloner) på olika fält (se bild). Nu går vi ett steg längre och föreslår en odling av stråk eller band med varierande spannmålsgröda och Salixplantering. För att genomföra en sådan odling finns allt framtaget. Det finns idag ett utomordentligt växtligt växtmaterial av Salixkloner. Det finns utprovat planteringsmaskiner som planterat ett hektar Salixodling i timman. Det finns olika typer av skördemaskiner, de bästa skördar ett hektar Salixodling på 2 timmar. Och det bästa av allt, det är idag ordentligt pris på flisen. Således, allt finns, det är bara för Energimyndigheten och SLU att gemensamt demonstrera att allt fungerar i full skala så att nytänkande lantbrukaren kan få inspiration att sätta igång och därmed visa för Riksrevisionen och för UNT vad ”faktisk miljönytta” är för något både ”generellt och areellt”.

 

Lars Christersson
Professor emeritus, SLU