Trots tsunamin och kraftiga stormskador i skogen med några års

mellanrum, tyder allt mer på, att när vår civilisation går under,

kommer det att vara på grund av en allt mer tilltagande

Kemisk miljöskuld, oreparerbara vatten- och luftföroreningar, skenande temperaturhöjningar och i ett berg av sopor och avfall. Energibristen, ödeläggandet av markens bördighet, spolierandet av viktiga skogsbestånd samt den allt mer växande befolkningen kommer att vara faktorer som verkar åt samma håll.

Många forskare liksom naturvårdande myndigheter reagerar genom att upprättar röda listor över alla möjliga, välkända så väl som nästan okända växt- och djurarter, som man anser håller på att försvinna. Men för att kunna skapa ett uthålligt samhälle med friska människor anser verkligt insatta personer att det fordras helt andra prioriteringar än vad dagens miljövård baseras på. Mycket betydelsefullt är också det politiska beslutet att fattigdomen skall halveras fram till år 2020. Ekologer av facket hävdar att låt oss utgå från målet att skapa ett uthålligt samhälle och analysera ekosystemens och alla olika ekosystemtjänsters behov för att nå fram till de verkligt avgörande faktorerna för att nå detta mål. Det är ett helt annat grepp på problematiken än att i alla lägen och snart sagt till varje pris hävda varenda växt- eller djurarts absoluta existensberättigande. Är det något som vi har riktigt mycket av på denna planet så är det arter.

Antropocentriskt synsätt
Den svenska naturen och dess vård är en väsentlig del av samhället. Det angår således inte bara jord- och skogsägarna och biologerna utan är i allra högsta grad hela befolkningens angelägenhet. För den skull måste samhällets övergripande mål och människors fundamentala värderingar ligga till grund för styrningen även av bevarandet och skötseln av den svenska naturen.  En helt övervägande del av den svenska befolkningen bekänner sig till ett antropocentriskt synsätt, dvs. att människan och hennes aktiviteter står i centrum, och att man utgår från idén att naturskyddet först och främst handlar om att skydda människan, även mot sig själv. Således måste detta synsätt även genomsyra skötsel och, inte minst viktigt, vidareutvecklingen av det svenska jord- och skogsbruket. Därmed påverkas i allra högsta grad den svenska landsbygdens ekonomi och dess sociala och kulturella utveckling.

Uthålligt samhälle
Varje socialt ansvarskännande svensk bekänner sig till en uthållig samhällssyn. Både EU och FN har definierat begreppet med några små skiljaktigheter. För EU grundar sig ett uthålligt samhällsbygge på tre hörnstenar: ekonomi – miljö - sociala frågor. Motsvarande hörnstenarna i FN:s definition är: ekonomisk utveckling – miljö - kultur+tradition. Skillnaderna är således minimala.

Riksdagsbeslut
Under årens lopp har Sveriges Riksdag stadfäst en rad lagar vad avser människans sociala ansvar i förhållande till skog och skogsskötsel. I den senaste skogsvårdslagen beslutades om att produktionsmålet och miljömålet skall värderas lika. Detta bör tolkas så att markens produktionsförmåga upprätthålls samtidigt som förändringar i den biologiska mångfalden uppmärksammas, att rekreations- och fritidsintressen gynnas samt att kulturhistoriska värden i skogslandskapet skyddas. Ur deskriptiva (beskrivande) biologers synpunkt har det ansetts vara av speciellt intresse att framhålla artrikedomens betydelse, medan kausalforskande (orsakssökande) biologers bedömningar ger vid handen, att det framför allt är den genetiska mångfalden inom aktuella skogsbildande trädarter, jordbruksgrödor och betydelsefulla trädgårdsväxter i Sverige, som är av avgörande betydelse för ett framtida uthålligt skogs- trädgårds- och lantbruk. Bevarandet av den genetiska variationsbredden innebär att vi upprätthåller en beredskap för kommande generationer att åstadkomma en levande landsbygd och bedriva skogs- och jordbruk i vårt land även vid relativt stora variationer i klimatförhållanden oberoende av riktning och frekvens.

Skogs- och jordbruk i Sverige
Omkring 1950 uppgick den svenska jordbruksarealen till 4 miljoner hektar. Idag har arealen minskat med en och en halv miljon hektar till c:a 2.6 miljoner hektar. En stor del av den omställda jordbruksmarken har planterats med gran. I Skåne har dessutom en del bokskogsområden huggits ned och planterats med gran. Under 50- och 60-talen utvecklades i vårt land metoder inom skogsbruket som gick ut på mycket stora kalhuggningar följt av en mycket handgriplig markberedning och nyplanteringar. Detta missgrepp berodde på att ekonomer fick alldeles för mycket att säga till om. Många av dessa nyplanteringar underkändes och fick göras om, en del flera gånger. Denna typ av skogsbruk är det få skogsmän som idag är stolta över och inom dagens skogsbruk är det andra metoder som föredras.  Framför allt har kalhyggena blivit avsevärt mycket mindre och markberedningen genomföres med metoder som är anpassade till markförhållanden.

Jordbrukets förädlingsforskning har varit helt inriktad på högre och högre skördar utan något större intresse av att få fram sorter och raser (kloner) med hög effektivitet i utnyttjandet av vatten och näring.  I dag är mycken forskning inriktad på att framställa sorter, som tål kraftig herbicid– och biocidbekämpning. Av Sveriges kommuner har 80 idag höga, till alltför höga koncentrationer av rester av bekämpningsmedel i sitt dricksvatten.

Utnyttjandet av bekämpningsmedel har inneburit, att mycket höga gödselgivor har använts och kan fortsätta att användas i stort sätt utan att man har tänkt på konsekvenserna, förrän nu. Och nu är det i många fall för sent att stiga bittida upp. Ta t.ex. nitrathalten i dricksvatten eller kadmiumhalten i vetemjölet. I Sverige gäller följande tumregel: medelgödselgivan för svensk åkermark är 100 kg kväve per ha och år och medelutlakningen är 22 kg N per ha och år. En mängd kväve motsvarande en fjärdedel av den årliga tillförda givan läcker således ut i dräneringsvattnet. Men variationen är stor beroende på gröda, jordart, klimat och odlingsåtgärder. På vissa områden kan läckaget uppgå till ända upp till 50 kg rent kväve per ha och år men på andra stannar det på under 10 kg.

Genom att använda handelsgödsel minskas den organogena halten i jordbruksmarken med nedsatt bördighet som följd. Riktigheten i detta påstående är emellertid omdiskuterad. Men observera läckagen blir inte mindre om samma mängd kväve tillsätts genom att man använder vanlig stallgödsel eller flytgödsel. Rikstäckande resultat från ekologisk odling föreligger ännu ej (alla sifferuppgifterna angående gödslingsgiver och läckage kommer från Institutionen för vattenvård, SLU, Uppsala). Att klara av dessa bekymmer med ett besvärande läckage, höga halter av bekämpningsmedel i dricksvattnet och minskad organogen halt i jordbruksmarken är mycket viktigare än att en eller annan insekt eller lav dör ut eller att någon björnbärsart (vi har 17 olika arter) minskar dramatiskt i antal i östra Götaland.

Skogens successioner
En skogsbiotop är aldrig permanent utan utvecklas hela tiden. Ett skogsområde växer, utvecklas och genomgår olika faser från etablering, antingen genom självföryngring eller plantering, gallringsfas, antingen självgallring eller manuell (maskinell) gallring, för att så småningom hamna i avdöendefasen. Den senare kan påskyndas av mänskliga ingrepp, kalhuggning eller fröträdsställning, eller genom biotisk eller abiotisk påverkan såsom stormfällning, brand, torka, insektsangrepp, svampangrepp mm.  Att bevara ett visst tillstånd någon längre tid är således inte möjligt.

Bördigheten
De svenska skogarna växer på mycket olika jordar från styva leror över urbergsmoräner till rena sandslätter. Bibehållandet av bördigheten på dessa marker är en absolut nödvändighet för att ett produktivt skogbruk skall kunna leva vidare och utvecklas i framtiden och därmed ge möjligheter för människor att leva och utvecklas även på landsbygden. Plantering av gran på gamla bokskogsarealer har verkligen inte förbättrat situationen. Det har inte heller det sura nedfallet gjort. Hur det nuvarande kvävenedfallet kommer att påverka bördigheten på lång sikt diskuteras livligt.

Skötsel
Det är nästan omöjligt att i Sverige finna en enda m² markyta som ej är påverkad av människohand. Många gånger har det konstaterats att hur illa vi människor än sköter oss, kommer det alltid att växa något på varje m² markyta. Det är upp till oss att bestämma vad. Ingenting är orört i Sverige, och allt är skapat av människohand. Att tro att något speciellt tillstånd kan bevaras till eftervärden är en felsyn som blir allt vanligare.

Dalby Hage syndromet
Utvecklingen av skogsbiotoperna i Dalby Hage är ett synnerligen belysande exempel på svårigheterna att bevara ett visst tillstånd i ett områdes utveckling. Dalby hage utgjorde i början av 1900-talet ett omtyckt utflyktsmål för lundaborna. Området, som var av hagmarkskaraktär, fridlystes som nationalpark 1918 med föreskriften att inga skötselåtgärder över huvud taget fick vidtagas. Innebörden blev att den hag- och betesmark som av många familjer uppskattades mycket i början av seklet, växte igen till ett enda stort risbuskage. 1955 gick man för första gången sedan fridlysningen in med yxa och såg och började att röja för att man överhuvudtaget skulle kunna besöka området (”därom kan jag berätta, ty jag var med”).

För den biologiska mångfalden har fridlysningen bland annat inneburit att artantalet blomväxter har minskat med 50 %. Dessutom måste faunan idag vara en hel annan än den som fanns vid fridlysningstillfället. Hur mycket besöksfrekvensen har minskat med är svårt att få en uppfattning om, men torde vara avsevärd. Jag brukar besöka området några gånger om året och har på senare år aldrig mött någon annan besökare. Dock rastar en del hundägare sina hundar där, men det är på parkeringsplatsen alldeles utanför området.

Motsvarande information inflyter från olika delar av landet. Områden har fridlysts, efter någon tid har det ej gått att få fram pengar till en adekvat skötsel av området med en kraftig igenväxning som följd. Resultatet har blivit att allmänhetens intresse för området kraftigt har avtagit.

Utvecklingstrender
Den skog vi har idag har vi således inte i morgon. Alltför ekonomiskt lagda skogsägare och klåfingriga biologer kan ödelägga mycket. Men den allt överskuggande förändringen åstadkommes av den ökande växthuseffekten. Professor Bert Bolin, en av de verkliga drivkrafterna inom FN:s klimatkommission, kom för några år sedan med en rapport som hävdade att temperaturen under de närmast 100 åren kommer i medeltal att höjas med 1.4 till 5.8 grader. Man tillägger att ju längre mot polerna vi kommer desto högre temperaturhöjningar. Hans farhågor har senare bekräftats och t.o.m. förstärkts av en rad högt ansedda instanser. Dessutom anser man att extremerna kommer att bli avsevärt förvärrade.

Temperaturen kommer således att höjas mycket kraftigt, det är alla överens om. Orsaken till detta är den ökade halten av framför allt koldioxid, men även metangashalten i luften kan spela en större roll än vad som hittills förmodats. Om detta sedan är beroende av mänskliga aktiviteter eller ej diskuteras livligt. Men om temperaturhöjningen samtidigt innebär mer nederbörd eller mindre, mer molnighet eller mindre, högre fuktighet eller mindre, ännu mera översvämningar och värre, mera stormar eller mindre, fler skogsbränder eller färre kan inte förutsägas idag. Allt detta betyder i klartext att skogsbestånden i Sverige inte kommer att kunna bevaras i sitt nuvarande tillstånd, vilka åtgärder vi än sätter in. Det som dessutom förvärrar situationen är att det sura nedfallet visserligen minskat men inte på något sätt upphört och att det pågående kvävenedfallet och läckaget från åkermarken, gamla soptippar och samhälle, främst av kväve och fosfor, fortsätter att gödsla markerna och sjöarna.  Det är inte svårt att förklara Östersjöns kolapps.

Rekreation och friluftsliv
I den nu gällande skogsvårdslagen jämställs produktionsmålet med miljömålet. Ett beslut som inte har medfört några större förändringar inom svenskt skogsbruk vad avser rekreation och friluftsliv. Snarare tvärt om.  Enligt Professor Kardell, SLU har utnyttjandet av svensk skogsmark för rekreations- och fritidsändamål minskat med en tredjedel sedan 1969. Den rena skogvandringen med två tredjedelar. Vad detta kan bero på är inte helt klarlagt, men en hel del kan orsakas av tillgängligheten. Svensken vill ha vackra och lättframkomliga skogar att vandra och vistas i under utövandet av olika fritidsaktiviteter. Professor Kardell har beräknat att ett skogbruk med ordentlig tillvaratagande av riksdagens rekreationsmål skulle kunna upprätthålla produktionen på dagens nivå, medan däremot den ekonomiska avkastningen skulle minska med 10-20%. Mot detta skall ställas den stressade nutidsmänniskans välbefinnande och hälsa, vars ”ekonomiska avkastning” aldrig kan övervärderas. Att svensken i relativt stor utsträckning tydligen har slutat att vandra i skogen, har med största sannolikhet inte bidraget till att minska sjukskrivningstalen, snarare tvärt om. Utslagningsmekanismen borde ha mindre genomslagskraft i skogsbygder.

Massförekomstbegreppet
Sverige har anslutit sig till den internationella konventionen om biologisk mångfald 1992.  Tre huvudmoment har identifierats inom begreppet: mångfalden på ekosystemnivå, massförekomst av arter och den genetiska mångfalden inom arten. Fram till idag är det, märkligt nog, nästa enbart massförekomst av arter som slagit igenom vad avser forskning och skogsskötselplaner. En snedfördelning som inte gynnar ett uthålligt samhällsbygge. Det som istället borde vara huvudtema borde vara den genetiska variationsbredden inom arten. Detta gäller speciellt för skogsbruket eftersom man där arbetar med omloppstider uppgående till 50 år eller mera.

Som tidigare konstaterats genomgår varje skogsbestånd, självetablerat eller planterat av människan, en ständig utveckling. Inverkan av den kommande, mycket snabba temperaturstegringen, det ständigt pågående sura nedfallet och kvävedepositionen, samt läckaget av i första hand kväve och fosfor från samhället och jordbruk, kommer att kräva tillgång till ett plantmaterial med mycket olika egenskaper dvs. bred genetisk bas. Dessutom måste skötselplanerna vara mycket flexibla för att människan över huvud taget skall kunna styra utvecklingen av skogsbiotoper i önskvärd riktning. Ibland får man nästan en känsla av att i vissa kretsar, är det viktigaste för svenskt skogsbruk att producera död och rutten ved.

För att skapa ett uthålligt samhälle och eftersom vi inte vet storleksordningen av omnämnda, av människan skapade besvärligheter, måste det anses vara ekologiskt förutseende och framåtsyftande att satsa på att bevara så stor genetisk variation som möjligt inom de trädarter och jordbruksgrödor som idag bildar de väsentligaste skogsbestånden och bidragen till livsmedelförsörjningen  i Sverige. Om därvid någon ekologiskt mindre betydelsefull insektsart, svampsort eller mossart försvinner borde de ekologiska följderna bedömas som accepterbara. En sådan förlust har ingenting att göra med att skapa ett hållbart samhälle för kommande generationer.

Frågan är om inte detta ensidiga trummande på betydelsen av just den biologiska mångfalden är direkt kontraproduktivt och en av orsakerna till att miljöfrågorna i dagsläget har hamnat så långt ner på den politiska dagordningen. Folk i allmänhet begriper att skall vi hålla kvar våra ekosystem och bevara så många av våra ekosystemtjänster som möjlig, är en minimering av klimatförändringarna den absolut viktigaste åtgärden vi som representanter för människosläktet i dagsläget kan företa oss. Då är det naturligtvis mycket tråkigt om en eller annan hackspett eller grodart dör ut, men för den sakens skull går inte mänskligheten under.

Ytterligare fridlysningar
Med tanke på det ovan sagda måste varje enskilt förslag till ytterligare fridlysningar av befintliga skogsbiotoper analyseras i detalj och värderas i förhållande till rådande sociala, ekologiska och ekonomiska förutsättningar. Prioriteringar måste göras utifrån gällande lagar och förordningar både nationellt och internationellt.  Mycket stor hänsyn måste tagas till dynamiken i ett skogsbestånd samt till pågående klimatförändringar och till den förhandenvarande miljöskulden. Urbaniseringen kan med detta inte hindras men kanske kan hastigheten minskas. Ytterligare fridlysningar måste också bygga på hittills uppnådda erfarenheter av tidigare fridlysningar. Fler rishögar av Dalby Hages karaktär vill få människor uppleva. Skall ytterligare områden fridlysas, skall heltäckande skötselplaner göras upp av kompetent personal och de ekonomiska åtaganden måste vara klarlagda för lång tid framöver.

Regnskogen
I många länder har regnskogen skövlats och kalhuggningen fortsätter oavbrutet. Detta betyder att människorna i dessa skogsområden gör exakt, vad vi gjorde i Sverige för 200 år sedan. Skillnaden är bara den, att medan vi i Sverige har några få olika trädarter per hektar, har man flera hundra per hektar i tropikerna. Därför hände det inte så mycket med biodiversiteten, när vi kalhögg våra skogar i jämförelse med vad som händer nu i de tropiska regnskogarna. Men den allra största skillnaden ligger i det förhållandet, att medan vi i Sverige i gamla tider investerade den kapitalvinst som kalhuggningen av våra skogar innebar, går förtjänsterna på skövlad tropisk regnskog till utländska  bolag. Vi får inte glömma, att i slutet på 1800-talet var stora delar av Sverige i stort sett kalhugget och en stor del av den svenska välfärden var därmed uppbyggd och förankrad (järn och stål, koppar och silver, timmer, vattenkraft). Det var mycket billigare att transportera malmen till skogen än tvärt om, som Lars Kardell skriver i sin för ett tag sedan utgivna bok om Sveriges skogshistoria. När vissa utvecklingsländer gör detsamma idag, som vi gjorde för 200 år sedan, har jag mycket svårt att fördöma dem. Vill den utvecklade världen ha kvar hela den tropiska biodiversiteten får vi, i de utvecklade länderna, allt betala för det. Men här rör det sig om så stora summor, att det förmodligen inte är politiskt genomförbart.

Istället borde vi försöka hjälpa till att ta fram ett nytt hållbart skogs- och jordbruk på de skövlade områdena. Detta innebär risk för att en del arter går förlorade, men detta får tas på bekostnad av rimlig levnadsstandard och vettiga arbetsförhållanden för många människor inom dessa områden. Idéer finns men inte pengar att genomföra erforderlig forsknings- och utvecklingsarbeten.

Istället ägnas bok efter bok, artikel efter artikel åt att fördöma, att den tropiska regnskogens män och kvinnor försöker att förbättra sina levnadsförhållanden och sin livskvalitet. Helt klart kommer involverade storföretag att tjäna pengar, stora pengar, och en massa aktieägare i väst och i öst att öka sin förmögenhet. Men här gäller det att söka påverka dessa så, att de återinvesterar sina förtjänade medel i de tropiska områden, som de har exploaterat. Detta måste vara en betydligt mera effektiv strategi för att skydda och påverka så många arter och områden som möjligt, än att ägna all sin kraft åt att debattera just minskad biodiversitet. Risken finns nämligen att personer, som bara hårdnackat hävdar biodiversiteten välsignelse, och sätter upp lista efter lista med ”röda” arter, helt enkelt körs över. Sådan är världen och ju snabbare vi biologer inser detta, desto större möjligheter har vi att åtminstone något påverka händelser och skeenden i världen (amen).

Oupptäckta arter
I Sverige har vi 90 000 arter vara de allra största pessimisterna påstår att 15 000 av dessa är hotade ???????? Tänk om vi istället för att lägga allt krut på alla dessa röda listor och dess uppdateringar, skulle ägna våra ansträngningar åt att försöka hitta en del av de arter som vi vet finns, men som ännu inte är upptäckta och beskrivna. På det globala planet görs från professionens folk gällande, att vi känner i världen 1,8 miljoner arter. Men att man samtidigt beräknar att det finns någonstans mellan 10 och 100 miljoner arter ytterligare arter (Ed Wilson, London), som vi inte ännu har upptäckt. Vi har således inte en aning om, vad vi här kan gå miste om. Vore det inte mer förutseende att satsa en del ansträngningar på att hitta och beskriva en del av dessa okända arter?

Sammanfattning
Alla vetenskapliga fakta tyder på att klimatets förändringar kommer att bli avsevärda inom de närmaste århundraden, samtidigt som den kemiska miljöskulden kommer att betinga mycket stora ekonomiska uppoffringar för att få stopp på och ännu mer för att bli av med. Till detta skall också fogas, att idag staplas samhällets restprodukter på hög och överlämnas åt kommande generationer att miljömässigt neutralisera. Landsbygdens sociala vidareutveckling och skogs- och jordbrukets framtid roll i det svenska välfärdssamhället hänger så intimt samman och kommer i stor utsträckning att vara beroende av att vi redan idag satsar på att vidmakthålla så stor genetisk variation som möjligt inom våra mest betydelsefulla trädslagsläkten och jordbruksgrödor. Men lika viktigt är att skogs- och jordbruksmarkernas bördighet vidmakthålls på ett adekvat sätt. Därmed tar vi åtminstone ett litet steg mot att uppfylla devisen: ”låt hela landet, inte bara överleva, utan också utvecklas”.

I snart sagt varje sammanhang, som den framtida, uthålliga  samhällsutvecklingen diskuteras, åberopar politiker, journalister och en del  biologer den biologiska mångfaldens upprätthållande, som det allt övergripande målet. Och detta med en viss rätt!!! Men dagens tolkning av begreppet är alldeles för snävt och framför allt glömmer vi två saker.

FN:s resolution om den biologiska mångfalden, och Sveriges Riksdags nationella mål handlar inte bara om själva artbevarandet i sig, utan också, vilket är helt bortglömt i den allmänna debatten, om den genetiska mångfaldens bevarande inom arten. Och då naturligtvis i främsta rummet, om den genetiska variationen bevarande inom de arter, som betjänar människan. Dessutom har man helt glömt bort den mikrobiella världen, som många gånger är väl så viktig. Den glöms nästan alltid bort när vi diskuterar begreppet biologisk mångfald.

Vi bekänner oss väl alla till en antropocentrisk livsåskådning, vilket innebär, att naturskyddet först och främst handlar om att skydda människan, även mot sig själv. Således måste detta synsätt även genomsyra skötsel och, inte minst viktigt, vidareutvecklingen av den svenska industrin och det svenska jord- och skogsbruket. Någon annan tanke är tack och lov ännu otänkbart att få politisk majoritet för i något samhällssystem. En följd av en antropocentrisk livsåskådning är, att människan borde vare sin egen, bästa vän, men är i stället i många fall sin värsta fiende.

Naturligt vis är det viktigt att vi värnar om en artrik biologisk mångfald , men det finns så mycket mera som är minst lika viktigt för att skapa ett uthålligt samhälle. Det borde rimligtvis vara mycket mera väsentligt att satsa forskningsmedel på att utveckla och bevara sorter inom t.ex. vete och korn, äpplen och päron, tall och gran, som kan odlas om hundra år, då allt tyder på att medeltemperaturen kommer att överstiga två grader än att till varje pris slåss för att bevara varenda art.

Speciellt inom skogsbruket frågar man sig, om vi har provenienser (sorter) inom tall och gran, som kan växa tillfredsställande under ändrade klimatförhållande, eller om vi skall gå över till mer lövskogsbetonat skogsbruk? Och i så fall vilka lövträdsslag skall vi satsa på?

Nog borde det vara väsentligare att ta fram biologiska detaljkunskaper om dessa odlade arter än att till varje pris hålla liv i varenda skalbagge eller hackspett eller spilla tid och kraft på att diskutera, om vi skall ha 100 eller 200 vargar i vårt land. Är det något som vi har rikligt med, så är det just arter. Som exempel kan nämnas att vi har 432 olika arter av blomflugor, vi har 32 olika arter av stickmyggor, osv,osv.

Men detta gäller inte bara de olika sorterna av sädesslag och skogträd i sig, det gäller också de pollinerande insekter och de svampar, bakterier och virus, som lever i någon form av symbios eller som på ett eller annat sätt medverkar till att producera den biomassa, som allt levande är helt beroende av. Det gäller alltså hela de ekosystem, som människosläktet är helt beroende av. Var har allt tal om livscykelanalyser tagit vägen. Och på tal om ekosystemtjänster, så är artbevarande bara en del av det, och med många av dessa arter är det så, att faller en ifrån står oftast en rad andra beredda att ta över!!!!

Men observera, i konventionerna om den biologiska mångfalden ingår inte mikroorganismerna, vilka organismer är minst lika betydelsefulla, som de högre djur- och växtslagen är. Detta visar hur snäv tolkningen av begreppet  biologiska mångfalden idag  är och hur ensidiga satsning på just själva artbevarandet har kommit att bli . Det är inget fel på de beslut som FN och Sveriges Riksdag har tagit i frågan, det är den snäva tolkningen, som inte bygger på en biologisk helhetssyn.

Men blir det verkligen två grader varmare, kommer det att regna mer eller mindre, kommer stormarna att tillta i antal och styrka, kommer värmeböljorna bli fler och intensivare, kommer odlingssäsongerna att på något sätt att ändras? Det vet vi inte med säkerhet. Det enda sättet vi idag kan förbereda oss är att bevara så stor genetisk mångfald som möjligt inom våra jordbruksgrödor, trädgårdsväxter och inom våra mest betydelsefulla skogsträdsarter.

Men det räcker inte !!! Vi måste i första hand i vårt, under många år, uppbyggda kemikaliebaserade industrisamhälle slå vakt om markens bördighet och bonitet, dvs. dess vattenhållande förmåga, dess näringsstatus, dess mullhalt, dess pH och inte minst viktigt dess mikrobiologiska aktiviteter.  Hur ofta hör vi miljöentusiasterna tala i dess termer????. Inte minst viktigt är att i detalj följa vattnets, luftens och markens allt högre upplagring av kemikalier.

Och se, om vi börjar i den endan istället, att verkligen slå vakt om ovan angivna ekofysiologiska förhållanden, så bevarar vi också i så stor utsträckning som möjligt den stora artrikedom vi redan har idag, och framför allt, helt plötsligt skulle vanligt folk börja begriper vad vi biologer sysslar med.

Vi biologer måste nu alla försöka vrida utvecklingen så, att vi kan undvika ett artfanatikernas tyranni. Ibland tycks det mej, som vi är på väg mot det med stora steg.  Med den snäva tolkningen av begreppet biologisk mångfald, som idag råder, är det kanske inte så konstigt, att miljöfrågorna på senare tid har fallit långt ner på allmänhetens prioriteringslista, när det gäller de viktigaste frågorna angående den framtida samhällsutvecklingen.

När nu äntligen politiker och administratörer försöker få bukt med de värsta stålligheterna, när det gäller utgivningen av vad som kallas ”Nationalnyckeln” i över 100 band för 900 miljoner kronor ( Regeringskansliet: Inledande översyn över Nationalnyckeln L2011/1134/ELT) , borde man  kunna börja hoppas på att något liknande kan inträffa, när det gäller ekologisk odling.

En ekologisk spannmålsodling läcker inte mindre än en vanlig jordbruksgröda, men i en ekologisk odling produceras bara hälften. Så per kg producerat spannmål läcker en ekologisk odling betydligt mer än en konventionell.En ekologisk ko ”pruttar” lika mycket som en vanlig ko, men den mjölkar bara hälften så mycket. Det betyder att per liter producerad mjölk, avger en ekologisk ko mer metan än en vanlig ko och sett ur klimatsynpunkt är metan mer än 20 gånger mer effektivt än koldioxid som växthusgas.

Odlar vi ekologiska morrötter på mossmark frigöres mer koldioxid än om vi odlar vanliga morötter på ordinarie jordbruksmark. Odlar vi spannmål och rotfrukter ekologiskt producerar vi betydligt mindre än i konventionellt jordbruk och hur ser tidsaspekten ut. Vad händer på sikt med våra jordars bördighet i en ekologisk odling? En miljard människor svälter, skall vi verkligen då minska ner på produktionen per hektar till hälften?

Vissa fågelarter har börjat öka i antal igen trots de svenska skogbruksmetoderna (!!!) och ornitologer kan ej förklara varför. Nu senast var en ”miljökämpe” ute i teve och förutsade att tjädern kommer att vara utrotad i Uppland om 10 år och allt var det moderna skogsbrukets fel. Vad är detta för nys! Finns det ingen faktagranskning på teve längre. Det intressanta är att tjädern minskar lika mycket i fridlysta skogar och att tjäderns populationsvariationer är till stora delar avhängigt av antalet rävar samt av det klimat som de nykläckta kycklingarna utsätts för de allra första veckorna efter kläckning.

Det börjar komma antydningar om, att om skövlade regnskogar får växa upp igen, blir de artrikare än den gamla i klimaxfasen. Problemet här är att praktiskt taget all kväve och mineralnäring finns i den organiska delen av en tropisk regnskog. Skövlas då området och framför allt om det brännes efter nedhuggningen, har de efterkommande träden mycket lite kväve och mineralnäring att tillgå. Här skulle unga svenska skogsforskare och miljökämpar verkligen kunna hjälpa till att arbeta fram uthålliga skogsbruksmetoder för regnskogens folk, så att de kan leva och utveckla sin skog och sitt skogbruk på samma sätt som våra förfäder gjorde med vårt skogsbruk för ett par hundra år sedan

Vi slåss med näbbar och klor för att utveckla ett uthålligt och socialt acceptabelt samhälle och samtidigt bevara en artrik och mångfacetterad biologisk mångfald. Och det är alldeles utmärkt. Men observera att bevara den biologiska mångfald, vi har idag, är en omöjlighet. Orsaken till detta är följande. Det mesta tyder på att temperaturen stiger med minst 2 grader under de kommande hundra åren, samtidigt som vi människor kommer att vara betydligt fler, kanske 50 % fler än idag.  Vi vet att nedfallet av kväve per hektar och år i södra Sverige uppgår till ca 10 -20 kg. Detta innebär att när temperaturen om hundra år har stigit med 2 grader, minst, har det fallit ett till två (1-2) ton rent kväve i form av olika föreningar över varje hektar, såväl land som vatten, i södra och mellersta Sverige. Finns det verkligen någon med ekologisk erfarenhet, som tror att detta inte kommer att i grunden förändra förhållandena för artsammansättningen i alla våra ekosystem, både odlade och fridlysta?

Är ekologisk odling då en bluff? Nej, egentligen inte. Det var rätt tänkt från början, men ovanstående exempel visar hur svårt det blir, när alla olika faktorer skall räknas in. Inga skogsmän är idag stolta över vad vi gjorde i skogen på 50-och 60-talen. På den tiden fick våra ekonomer alldeles för stor plats. Ingen ansvarfull lantbrukare och forskare stöttar idag de metoder, som går ut på att göra olika spannmålssorter mer resistenta mot herbicider och biocider.  De flesta inser också att vi i längden inte kan fortsätta att använda bekämpningsmedel i den utsträckning vi gör idag. Vi kan i längden inte heller använda gödslingsmetoder, i vilka hälften av tillsatta gödselmedel läcker ut i bäckar och åar.  Men exemplen i början av artikel visar att få orkar tänka hela tanken på ett uthålligt samhälle fullt ut.

Mina belackare kallar mej för produktionsnisse för att förnedra mej, själv tar jag det som en komplimang. Det är nämligen åt produktionshållet vi måste. Vi kan inte fridlysa eller återgå till gamla brukningsmetoder eller ”rödlista” oss till ett uthålligt samhälle. Men vi kan odla oss, om inte ur, så åtminstone något reducera energi- och klimatkrisernas negativa inverkan. Vi måste se till att vi har trädslag i skogen och växter på åkern och i trädgården, som överlever och producerar i både de klimatförändringar, som vi nu står inför och i det kemikaliesamhälle, vi tyvärr har byggt upp. Och kom ihåg, egentligen är energin den enda verkligt reella valutan, som han, Nelder, i USA sa.

Ekologisk odling var nog rätt tänkt från början, framför allt nu när äntligen närproducerad mat och långa transportavstånd har kommit med i bilden. Men allt blev så fel, när politiker och journalister tog tag i frågan. Politiker och journalister med sina förenklingar och snuttifieringar och ett ständigt hoppande från tuva till tuva. För dem gäller att ständigt vara på den för dagen mest ekonomiska och politiskt mest korrekta tuvan. Någon ekologisk helhetssyn blir det aldrig tal om. Jag är övertygad om, att ansvariga forskare beskrev både de positiva och negativa sidorna av ekologisk odling från början fullt ut. Men som alltid ville inte, alternativt hann inte, politiker och journalister lyssna på alla detaljerna i en ekologisk helhetssyn. Den vinner man inga val på och den säljer man inga tidningar på.