detaljerna röjer ekoodlingen

2015-02-16
Detaljerna röjer ekoodlingen
En professor i Ekologsk miljövård vid SLU, med intresse i ekologisk odling, meddelar i en debattartikel i UNT 9/2 (den digitala delen), att vederbörande är trött. Artikeln är skriven med en ”von oben”- attityd, som jag under mina 36 år vid SLU inte någon gång tidigare har stött på. Det är tur att det finns andra professorer på Ultuna, t.o.m. pensionerade, som inte är lika trötta och som konsekvent diskuterar sakfrågan och avstår från personangrepp. Att de teoretiska ekologiodlingsforskarna börjar bli trötta är kanske inte så konstigt, nu när det visar sig, att deras teorier inte fullt ut kan verifieras i verkligheten.
På ett seminarium på SLU för några dagar sedan om Ekologisk odling redovisade Chefen för EPOK (Centrum för ekologisk produktion och konsumtion) mycket förtjänstfullt, såväl fördelar som nackdelar med ekologisk odling. Vid seminariet beskrevs mycket tydligt svårigheterna med att jämföra och dra slutsatser av olika odlingssystems fördelar och tillkortakommanden.
Det meddelades att man i en metaanalys, publicerad i Kalifornien, funnit ett medelvärde på en skördeminskning vid ekologisk odling, som endast uppgick till 20 %. I den av fyra professorer vid SLU nyligen publicerade boken ”Den ekologiska drömmen” visas, med stöd av SCBs skördestatistik, att i Sverige och under svenska förhållanden uppgår den långsiktiga skördeminskningen vid ekologisk odling till 30 – 60 %. Det jag diskuterar är svenskt jordbruk i Sverige, inte världens jordbruk,
Däremot tycks enighet råda om, att ekologisk odling läcker mer kväve än den konventionella. Dock, i den kaliforniska metaanalysen framhåller man, att skördeminskningen blir lika med noll, om man använder baljväxter som gröda. Tror jag det, ärtorna eller motsvarande, tar som bekant sitt kväve från luften.
Men vad händer, om man först laddar upp en mark med kväve genom baljväxtodlingar? Jo, det svaret har lantbruksforskningen haft sedan ett halvsekel tillbaka. Nedbrukade skörderester av baljväxtgrödor och klövervallar läcker avsevärt mer kväve till omgivande vatten än alla andra odlade grödor. Men det är som alltid, när man diskuterar ekologisk odling, alltid samma svepande sammanfattningar (se artiklar i UNT: Bengtsson 9/2, Sandal 12/2), som egentligen inte säger någonting. Det är i detaljerna som djävulen avslöjar sig.
Apropå kvävegödsling. Det finns väl ingen miljöorganisation som inte energimässigt, ekologiskt och ekonomiskt fördömer den. Men låt oss titta på detaljerna även i detta fall. Att producera 1 kg kväve i ett kvävegödselmedel kostar energimässigt 12,5 kWh. En vanligtvis använd kvävegiva vid spannmålsodling är 80 – 100 kg kväve per hektar och år, vilket således energimässigt kostar 1 000 – 1250 kWh. 1 ton vetekärnor (torrsubstans 85 %) innehåller 4 200 kWh energi. Energikällan vid tillverkning av kvävegödselmedel är oftast fossilgas, och kvävet kommer som bekant från luften och kostar inget.
En kvävegiva av ovan angiven storleksordning ökar skörden med 2 till 4 ton per ha och år beroende på utgångsläget. Skördeökningen beror på att en ordentlig kvävegiva i en odling ger ett ytmässigt betydligt mer omfattande bladverk både vad gället spannmål och skog. Ett större bladverk absorberar mer energi från solen. T.o.m. betydligt mer än vad som går åt för att producera använt kvävegödselmedel. Men det viktiga är, att till allt detta skall också läggas, att den vid framställning av kvävegödselmedlet används fossilgasen, lätt kan bytas ut mot biogas (utan klimatpåverkan) och då helt plötsligt uppstår en verklig win---win situation.
Kväveläckaget kan sedan lösas med insådda fånggrödor, minimerad jordbearbetning eller varför inte med ”stråkodling” (se bloggen: larschristerssonl.blogg.se). På så sätt kan även de negativa läckageeffekterna komma att kontrolleras. Ekonomin på det hela däremot är en fråga för politiker. De styr med subventioner och produktionsregler, vad som skall produceras och vad det får kosta.
Användandet av herbicider och pesticider kan däremot vara ett gissel i svenskt, konventionellt jordbruk, om dessa metoder används felaktigt. Inte tu tal om den saken. Då är det desto mer överraskande, att på det tidigare omtalade seminariet på SLU, blev man informerad om, att endast i 1 % av gjorda analyser, översteg gränsvärdena tillåtna halter av bekämpningsmedel i produkterna. Detta gällde både ekologiskt och konventionellt jordbruk. Är gränsvärdena för högt satta eller är svensk spannmålsproduktion innehållsmässigt helt acceptabelt? Bekämpningsmedlen är kanske bara giftiga för den, som sprutar och inte för den som äter av den producerade varan. I så fall är det ett arbetsskyddsproblem. Och det är vi, som bekant bäst i världen på i Sverige.
Nej, det är i omgivande bäckar och åar, som problemen tydligast uppträder. I hälften av alla tagna vattenprover från undersökta vattendrag överstiger halterna av bekämpningsmedel riktvärdena, meddelas på nämnda seminarium. Men av de nämnda professorernas bok framgår, att om omhändertagande av resterna från bekämpningen och rengöring av sprutor och andra använda redskap genomförs kontrollerat, sjunker halten av bekämpningsmedel i omgivande vattendrag nästan till noll. Ett utmärkt exempel som visar att förlustvägarna är kända och att effektiva åtgärder finns. Här har dock det konventionella lantbruket alltjämt en hemläxa att göra. Och åter igen, det är i detaljerna som djävulen röjer sig.
Ett mycket belysande exempel på det sistnämnda är meddelandet i medierna häromdagen, att Änglamarks riskakor innehåller arsenik, 4 microgram/portion. Var arseniken i riset kommer ifrån framgår inte. Tänkbart är att marken, som riset är odlat på innehåller arsenik. Detta arsenik kommer antingen från föroreningar från industrianläggningar i närheten av odlingarna eller så innehåller berggrunden i området i fråga arsenik.





Men i ett avseende har den trötte professorn rätt. Den biologiska mångfalden blir högre i en ekologisk odling jämfört med en konventionell. Aldrig har man väl sett så mycket tistlar, blåklint. baldersbrå eller gräsrotsryggar, som i en ekologisk veteåker. Men är det verkligen de arterna man vill skydda?
Och så till sist meddelar Naturskyddsföreningens ordförande (UNT 12/2), att den ekologiska konsumtionen har ökat med nästan 40 % under år 2014. Men för att få en riktig uppfattning om storleken och betydelsen av dagens ekologiska odling och marknad bör följande siffror redovisas. Den ekologiska marknadsandelen under år 2014 av Sveriges livsmedelsförsörjning var 5,6 %, under år 2013 var den något över 4 %, allt enligt Ekoweb,nu. Som jag räknar blir ökningen i den ekologiska odlingens marknadsandelar under år 2014: 5,6 – 4, alltså 1,6 %.
Nog är det anmärkningsvärt, att den ekologiska odlingens marknadsandelar i dag inte uppgår till mer än 5,6 % av den svenska livsmedelsförsörjningen. Inte minst märkligt är det, att ökningen inte är betydligt större efter en exempellös medieuppbackning, och efter all denna propaganda, inte minst från politiskt håll, och efter alla dessa debatter i TV och radio och i alla andra medier.

Lars Christersson, SLU (larschristersson.blogg.se)
Professor Emeritus
Information & Rådgivning | | 2 kommentarer |

Ett försiktigt närmande

20150108

Ett försiktigt närmande

(Kalla eko-fötter?) i UNT31/1 2015

Börjar de ekologiska odlingsmetoderna att alltmer närma sig de konventionella? Börjar alla dessa förespråkare för ekologisk odling, både professionella och amatörer, känna marken gunga under fötterna? Frågan kan ställas, nu när de fyra SLU-professorerna har publicerat sin bok: Den ekologiska drömmen, eller kanske borde den heta Den ekologiska domen.

Generalsekreteraren i Naturskyddsföreningen föreslår nu en ny odlingsform för lantbruket, som han kallar Agroekologisk odling. I den skulle man kunna tillåta en viss användning av både handelsgödselmedel och ett försiktigt utnyttjande av bekämpningsmedel. Dessutom ryktas det om att Naturskyddsföreningen kan tänka sig ett försiktigt utnyttjande av genmodifierade grödor. Är detta korrekt? Samtidigt hävdar ledande biologer att vi borde välkomma främmande arter av djur och växter, när de försöker etablera sig i Sverige.

Både EPOK (Centrum för ekologisk produktion och konsumtion) och Naturskyddsföreningen håller i debattartiklar i UNT med om att ekologisk odling ger mindre skördar än konventionell odling, och att kreatursgödsel ger mer kväveläckage än handelsgödsel (varför? se min blogg).

Medelvärdet på kväveläckaget från åkrar i södra Sverige är c:a 20 kg/ha och år. Samtidigt är det atmosfäriska nedfallet lika stort. Det kvävet kommer från industriernas utsläpp i Europa, och förs till vårt land med vindarna. Under sådana förhållanden har jag svårt att beskylla Sveriges bönder för kväveläckaget till Östersjön.

Men kväveläckaget är ett problem oavsett var det kommer ifrån. En möjlighet att lösa problemen är att tillämpa den så kallade ”stråkodlingsmetoden”, i vilken man lägger in stråk av energiskog i åkrarna på ett strategiskt sätt. På så sätt kan pilen och poppeln ta upp det kväve som läcker från t.ex. mellanliggande vetefält (för mer detaljer: se min blogg). Denna metod ger både miljö- och energivinster i kombination!

EPOK menar dock att en skördeminskning på 30 till 60 % i Sverige, vilket anges av de fyra professorerna, är för högt. Som belägg för detta hänvisas till en ”metaanalys” i Kalifornien med skördesiffror från olika delar av världen. Varifrån resultaten är tagna framgår inte av undersökningen. Inte heller redovisas, vilka gödslingsnivåer man applicerar eller vilka tidsaspekter det är frågan om. Allt detta är däremot klart redovisat i de fyra professorernas bok. Med ”metaanalysen” kommer man fram till att skördeminskningen stannar vid 20%. Hur man kan jämföra resultat från klart preciserade och definierade försöksuppläggningar under svenska förhållande med icke identifierade och definierade försöksförutsättningar från lite här och där i världen, förstår jag inte. Men det är som alltid, när man diskuterar ekologisk odling, alltid samma svepande sammanfattningar, som egentligen inte säger någonting.  Det är i detaljerna som djävulen avslöjar sig.

Naturskyddsföreningens mesta kritik i UNT mot boken ägnas åt att den inte nämner något om biologisk mångfald. Men låt oss då ta upp och diskutera även den detaljen. Tyvärr är tilldelat debattutrymme alldeles för litet för en uttömmande debatt, varför jag tvingas hänvisa till min blogg. Där ser man, att jag, och många med mej anser, att få begrepp är så övervärderade som biologisk mångfald av dagens politiker och journalister.

Tänk att det skall vara så svårt att förstå, att det spelar ingen roll om en blomma är röd, gul eller blå, bara bladen är gröna.

 För det första så gället inte omvårdnaden om den biologiska mångfalden encelliga djur och växter, märkligt nog. Dessa är organismer som har minst lika stor betydelse för människans överlevnad som de flercelliga.

För det andra är det den genetiska variationen inom den biologiska mångfalden, och då speciellt inom de 30 arter, som hela mänsklighetens livsmedelsförsörjning vilar på, som det är så väsentlig att bevara, nu när vi vet, att klimatet verkligen håller på att ställa till det.

För det tredje finns det i dag i Sverige 90 000 flercelliga arter, som är ordentlig beskrivna och katalogiserade. I hela världen finns det 1,8 miljoner. Men, och detta är det viktiga, ledande biologer världen över räknar med, att det finns ytterligare mellan 5 och 100 miljoner flercelliga arter till i vår värld, som ännu inte är upptäckta. Det borde vara mycket mer väsentligt att leta upp och beskriva vad mänskligheten skulle kunna ha för nytta av någon av dessa ännu oupptäckta arter, än att till varje pris hålla liv i varenda art vi känner i dag.

Om nu förespråkarna för ekologisk odling börjar få kalla fötter, så låt oss då gemensamt satsa på närodlat och djurhälsan samt på vettiga djurtransporter och acceptabla slaktmetoder. Och så måste vi, tyvärr, börja äta mycket mindre kött.

Lars Christersson, SLU, professor emeritus (larschristersson.blogg.se)

 

Information & Rådgivning | | Kommentera |
Upp