Fel fokus för flora- och faunafolket
Fel fokus för flora- och faunafolket
(publicerad på tidningen SKOGENS web-sida, i förkortad form)
Tänk att biologiska taxonomer och systematiker och andra artintressenter har lyckats driva frågan om den biologiska mångfalden dithän, att Sveriges ledande Skogstidnings värderade chefredaktör ser sig nödsakad att ställa frågan. Måste vi i framtiden välja mellan klimathänsyn och artöverlevnad? Detta speciellt som vi alla vet, att det sistnämnda är helt beroende av det förstnämnda.
Detta ständiga framhållande i alla möjliga och omöjliga sammanhang av den biologiska mångfaldens betydelse för ett uthålligt och hållbart samhälle kan verkligen ifrågasättas. Naturligtvis skall vi vara rädda om våra arter, inte tu tal om den saken, men hur långt skall vi gå? Hur många andra mycket mer för människosläktets överlevnad betydelsefulla väsentligheter blockeras inte och helt enkelt trängs undan av detta massiva fokus på just den enskilda arten. Det är just denna undanträngning, som är problemet. Varför överlämna tolkningsföreträden av FN-resolutioner och EU-direktiv åt diverse lobbygrupper? Hur är det egentligen vi prioriterar? Låt oss se vad dessa artfanatiker har i korten och hur de spelar dem.
Dock bör här till att börja med ett mycket viktigt påpekande göras. Man har helt glömt bort den mikrobiella världen, alltså alla encelliga organismer, som många gånger är väl så viktiga som de flercelliga. Alla dessa encelliga organismer omfattas inte i begreppet biologisk mångfald och glöms nästan alltid bort, när vi diskuterar det begreppet (jämför gärna med årets Nobelpris i medicin!). Var håller alla mikrobiologer hus i den allmänna debatten?
Men tillbaka till de flercelliga organismerna. Är det något, som vi har rikligt med i vår värld i dag, så är det just arter. Som exempel kan nämnas, att vi i vårt land har nästan 300 olika arter av blomflugor, vi har 32 olika arter av stickmyggor, vi har 17 olika arter av björnbär, över 2 000 olika fjärilsarter, osv. osv. Vissa av dessa arter är dessutom så lika, att de kan morfologiskt (utseendemässigt) skiljas åt endast med hjälp av mikroskop. Hur många av dessa mycket lika arter, som kan skiljas åt fysiologiskt (funktionellt), vet vi mycket lite om
Ett visst naggande i kanten borde vi kunna acceptera till förmån för sådana biologiska ansvarstaganden, som framtagning av växtmaterial och odlingsmetoder för mänsklighetens framtida livsmedelsförsörjning och för utvecklandet av ett skogsbruk för civilisationers fortbestånd.
Naturligtvis är det klimatets snabba förändring, som motiverar denna acceptans av en förskjutning i artbalansen i våra ekosystem. För det är en förskjutning av artsammansättningen, det är tal om, nästan aldrig en direkt utrotning (se nedan om önskemål om en lista på verkligt utrotade arter i vårt land). Det är sällan, som det blir någon ”svart” jord liggande utan växter och djur, utan sådana områden koloniseras omedelbart. På samma sätt förhåller det sig med dött, organiskt material, det bryts ner förr eller senare. Försvinner en art från ett ekosystem står där ett antal andra beredda att ta över övergiven plats och kvarlämnad energi. Det skulle vara intressant att höra exempel på motsatsen.
Det är just dessa två ovan nämnda saker, mänsklighetens framtida livsmedelsförsörjning och civilisationers fortbestånd det gäller, och det måste vi få även de värsta artnördarna att förstå, nu när klimatet tycks vara på väg att verkligen slira till det.
Men det märkliga är, att egentligen har vi inte en aning om, hur många arter vi har. Vi har i Sverige 90 000 flercelliga arter av olika slag beskrivna, varav Artdatabanken vid SLU, Ultuna anser att 15 000 idag är mer eller mindre hotade. Professor Ed Wilson i London anser, att det finns 1,8 miljoner arter beskrivna i hela världen, men att det dessutom finns mellan 5 miljoner och 100 miljoner arter till av flercelliga växter och djur, som vi ännu inte upptäckt. Vad förlorar vi inte genom att inte veta, vad vi skulle kunna utvinna av eller med alla dessa ännu oupptäckta arter?
Redan i dag har Artdatabanken på Ultuna sedan starten på 80-talet upptäckt 3 000 nya arter i Sverige, varav 900 är nya för vetenskapen. Tänk om vi istället för att använda all kraft och pengar till att ständigt och jämt hävda den biologiska mångfaldens betydelse, hade skickat ut dessa skickliga taxonomer och systematiker ut i världen, som Linné gjorde, för att leta upp och beskriva dessa tydligen miljontals arter, som ännu inte hittats.
I dag inträffar dessutom det märkliga, att all den påstådda utarmningen av den svenska floran och faunan på artnivå uteslutande skylls på de metoder, som i dag tillämpas inom det svenska skogs- och jordbruket. Detta trots att vi vet, att medeltemperaturen fram tills nu ökat med 0,8 grader, och att alla, obs! alla ekosystems artsammansättningar är så temperatutkänsliga, att någon eller några tiondels graders förändring i grunden påverkar artsammansättningen i alla ekosystem. Trots detta är det svenskt skogsbruk och svenskt jordbruk, som anses ensamt ansvarigt för den påstådda, pågående artutrotningen.
Denna temperaturkänslighet beror på den enorma konkurrens, som utvecklas i alla ekosystem om vatten och näring på rotnivå och om ljus, föda och skydd ovan jord.
Begreppet biologisk mångfald kom i allmänt bruk i Sverige på 70-talet. Orsaken till detta var, att den biologiska systematiken och taxonomin höll på att försvinna från den akademiska kartan. ”Därom kan jag berätta, ty jag var med” (fritt efter Runebergs Fänrik Ståls sägner). I dag är det tack och lov helt annorlunda genom att kromosom- och genidentifiering och genkirurgin verkligen ligger i forskningsfronten.
Vaktslåendet om den biologiska mångfalden var rätt tänkt från början, ty det är ingen som är stolt över det skogsbruk vi hade på 60- och 70-talen i Sverige med enorma kalhyggen följt av djupplöjningar med upp till en meter djupa fåror. Till allt detta skall sedan läggas Homoslyrelendet. Här har verkligen miljöorganisationerna gjort en insats.
Men all sans och måtta försvann från idéerna om den biologiska mångfaldens upprätthållande och förvanskades helt, när politiker, journalister, lobbyorganisationer och opportunistiska ekologer tog över. Opportunistiska därför att det är helt osannolikt, att det kommer att vara möjligt, att i längden bevara alla de arter i de olika ekosystemen, som vi har i dag, om temperaturen stiger med 2 grader eller mera och om nederbörden kommer att öka med 20 % de närmaste hundra åren. Detta oavsett hur stora områden vi än fridlyser i dag, och vilka åtgärder vi än vidtager för att hålla liv i varenda art. Men inte nog med det. Vi är dåligt förberedda på frågorna om vilka arter som kommer att gynnas, och vilka som kommer att missgynnas av den nuvarande och kommande ökningarna av temperatur och nederbörd. Det finns i dag vissa tecken, men de flesta är synnerligen vaga.
Så det bästa och enda sättet, som vi människor kan påverka behållandet av så många arter som möjligt, obs! även de encelliga, som vi har i dag, är att till nästan varje pris hålla klimatförändringarna så små som möjligt, om vi vill bevara den natur vi har i dag.
En tankeväckande fråga i detta sammanhang är hur många arter av djur och växter, som verkligen har utrotats från vårt land under de senaste hundra åren? Det skulle vara intressant att se en lista över vilka de arterna är, så att en bedömning angående deras ekologiska betydelse för ett uthålligt samhällssystem skulle kunna göras. Jag har bett att få se en sådan lista vid ett flertal tillfällen, men se, det har varit helt omöjligt att få fram en sådan lista, av någon anledning??!!
Dagens tolkning av begreppet biologisk mångfald är alldeles för snäv. Framför allt glömmer vi bort två saker. FN:s resolution om den biologiska mångfalden, och Sveriges Riksdags nationella mål handlar inte bara om själva artbevarandet i sig, utan också, vilket är helt bortglömt i den allmänna debatten, om bevarandet av den (1) genetiska mångfalden inom arten. Och då naturligtvis i främsta rummet, om den genetiska variationens bevarande inom de arter som betjänar människan.
Dessutom, nog borde det vara väsentligare, att ta fram (2) biologiska, klimatrelaterade detaljkunskaper, om odlade arters och våra viktigaste skogsträds och deras symbionters produktionspotentialer under varierande klimatförhållande, än att till varje pris hålla liv i varenda art av skalbaggar eller hackspettar eller salamandrar eller svampar eller…….
Detta gäller speciellt efter misslyckandet i Köpenhamn för några år sedan och efter det att ett nytt globalt klimatavtal har accepterats i Paris. Ett avtal som det är svårt i dag att avgöra, om det är en succé eller ett misslyckande. Vad gäller den bedömda och befarade temperaturökningen har egentligen ingenting hänt, bara att man skall sträva mot ”väl under 2 grader” (sic!). Detta trots att givna utfästelse hamnar på strax under 3 grader. Inga utfästelser om tillräckliga utsläppsminskningar, inga bindande åtaganden, inga tidshorisonter, ingen koldioxidskatt. ingen flygskatt, men ett ramavtal, som man kan bygga vidare på. Förhoppningsvis.
Men att komma under 2 gradersmålet är en chimär, som bara politiker och journalister tror på. Så låt oss därför redan nu ställa om svenskt skogs-och jordbruk på att det, om ett antal år, blir minst 2 grader varmare, och att det kommer att regna 20 % mer än idag samt att medelvattenståndet kan bli upp till en meter högre än i dag.
Lars Christersson
Professor emeritus och ”produktionsnisse”.
PS.
Läs gärna mer om produktionsförutsättningarna i vårt land i mina böcker:
PAPPERSPOPPLAR och ENERGIPILAR (2013)
FÖLJ PILARNA… (utkommer om någon månad)