NYCKELBIOTOPER OCH SÄRINTRESSEN DN.se/debatts rubik: Klimatet viktigare än biolo
20170417
NYCKELBIOTOPER OCH SÄRINTRESSEN
DN.se/debatts rubik: Klimatet viktigare än biologisk mångfald
Skogsstyrelsens Generaldirektör föreslår en paus i inventeringsarbetena med nya sk. Nyckelbiotoper inom svenskt skogsbruk. Sju universitetsprofessorer ondgör sig över detta beslut på DN Debatt (12/4). Det handlar i verkligheten om ytterligare fridlysningar av produktiv skogsmark.
Återigen är det den biologiska mångfalden, detta särintresse, som är på tapeten. Återigen framhävs det oproportionellt stora bevarandeintresset för just flercelliga organismer. Detta görs av sju biologiprofessorer utan beaktande av, att det är klimatförändringarna och föroreningarna av luft, mark och vatten, som i framtiden till sist kommer att bestämma, vilka organismer som kommer att överleva, och vilka som kommer att dö ut. Och detta oberoende av hur mycket de är fridlysta eller ej.
Är detta bevarandefokus verkligen en konstruktiv strategi för en aktiv och vetenskapsbaserad miljöpolitik inom en värld, där alla livsformer är helt och hållet klimatberoende och där just klimatförändringarna pågår med en hastighets som aldrig tidigare uppmätts? Är det inte i stället just sådana här universitetsdebatter om speciella särintressen, som gör, att det är så svårt att få allmänheten och därmed politiker att inse, att världens allt överskuggande överlevnadsproblem är de snabba klimatförändringarna.
Skall vi verkligen behöva vänta på, att man får en värmebölja i USA, Kina och Ryssland på 4 månader med 40 grader varje dag och med efterföljande bränder i Kalifornien och kanske t.o.m. i New York och Washington, innan världens stora ledare får klart för sig, att något verkligt radikalt måste genomföras snarast, för att aktivt och verkligt effektivt påverka den nu pågående klimatförändringen? Frågan är, vad det blir av klimatavtalet från Paris nu med de ledare, som i dag sitter i USA och Ryssland och med ett Kina, som under senare år öppnat en ny kolgruva varannan vecka.
Får jag påminna om några fakta i ämnet. Modeordet för dagens miljövård är alltså biologisk mångfald. Och visst, i vissa fall kan bevarandet av mångfalden vara en faktor att ta hänsyn till. Men inte alls i den utsträckning som begreppet används idag, då omsorgen om artbevarandet inom den biologiska mångfalden går före praktiskt taget allt annat. Är det något vi har gott om på det här klotet, så är det just arter.
Som exempel kan nämnas, att vi i vårt land har nästan 300 olika arter av blomflugor, vi har 32 olika arter av stickmyggor, vi har 17 olika arter av björnbär, och 12 olika arter av blåvingar, vi har 14 olika arter av maskrosor osv. osv. Vissa av dessa arter är dessutom så lika, att de kan morfologiskt (utseendemässigt) skiljas åt endast med hjälp av mikroskop. Hur många av dessa mycket lika arter, som kan skiljas åt fysiologiskt (funktionellt), vet vi mycket lite om.
I Sverige har vi 90 000 beskrivna flercelliga obs! flercelliga arter av djur och växter. I världen är motsvarande siffra 1,7 miljoner. Men internationellt ledande expertis inom området uppskattar, att det finns mellan 5 och 100 miljoner arter till i världen, som ännu inte är upptäckta. Tänk vad vi kanske går miste om genom att inte känna till huvuddelen av dessa. Tänk om våra utomordentligt kunniga taxonomer och systematiker hade åkt ut i världen, som sentida Linnélärjungar, och upptäckt dessa ännu okända arter, istället för att sitta här hemma och kalkullera över och bekymra sig för, huruvida en eller annan obetydlig art skulle kunna misstänkas minska i antal och förekomst.
Dessutom gäller omsorgen om den biologiska mångfalden endast flercelliga arter, trots att vi vet, att de encelliga organismerna är minst lika viktiga. Varför är det ingen som bryr sig om dessa organismer? Var håller alla mikrobiologer hus i den allmänna debatten?
Och observera, det finns dom som anser, att vi har fler arter i skogen i vårt land i dag, än vi hade för hundra år sedan. Detta tack vare den ständigt pågående invandringen. Det märkliga är dock, att av någon underlig anledning är nästan alla ekologer fientligt inställda just till denna invandring.
Dessutom vet vi, att den temperaturhöjning, som just nu pågår tillsammans med alla luft- vatten- och markföroreningar, kommer i grunden på sikt att ändra på varje odlingsbetingelse, ja på varje ekosystems artsammansättning och produktionsförmåga. Och observera ! detta i sin tur innebär i praktiken, att det spelar ingen roll, vilka bevarandeåtgärder vi än sätter in i dag, hur stora områden vi än fridlyser, hur mycket skogsmark vi än tar bort från traditionsenligt skogsbruk, det kommer likväl vara klimatförändringarna och föroreningarna, som i längden kommer att bestämma, om en art skall överleva eller dö ut. Det är därför som vi, i stället för att till varje pris försöka bevara just dagens biologiska mångfald, borde lägga all kraft på att förhindra den nu pågående temperaturhöjning och alla dessa i allra högsta grad pågående föroreningar, om vi vill bevara de arter, som finns i vår natur i dag både de encelliga och de flercelliga.
Alla dessa detaljerade särintressen och artbevarandeideér tar i många fall helt bort fokus från den ekologiska helhetsbilden och från de verkligt brännande frågorna. Därmed minskas också motiven för att genomföra de absolut nödvändiga motåtgärder för att komma till rätta med sådana problem i världen som livsmedelsförsörjningen under pågående klimatförändringar, ökenutbredningar och höjda havsnivåer med efterföljande folkvandringar som följd. Kom ihåg att klimatfrågan kan mycket väl utvecklas till att bli mänsklighetens verkliga ödesfråga.
Inte minst kommer det världsvida kemikalie- och medicinläckageeländet att avsevärt förminska möjligheter till anständigt liv på många platser. Ja, hela civilisationer håller på att utplånas, men i Sverige diskuterar vi i all oändlighet, hur vi skall kunna få den vitryggiga hackspetten och större salamandern och lavskrikan att överleva och om vi skall ha 250 eller 400 vargar i våra skogar.
Dessutom är dagens tolkning av begreppet biologisk mångfald alldeles för snäv. FN:s resolution om den biologiska mångfalden, och Sveriges Riksdags nationella mål handlar inte bara om själva artbevarandet i sig, utan också, vilket är helt bortglömt i den allmänna debatten, om bevarandet av den genetiska mångfalden inom arten. Och då naturligtvis i främsta rummet, om den genetiska variationens bevarande inom de arter, som betjänar människan på olika sätt. Var håller alla genetiker hus i debatten?
Så till sist. De sju debatterande universitetsprofessorerna påstår sig ha stöd av 70 forskare och tjänstemän. Jag är säker på, att Generaldirektören har stöd av mångdubbelt fler forskare och tjänstemän i sitt beslut att pausa i inventeringsansträngningarna av nya nyckelbiotoper. Detta till förmån för en översyn av de inventeringsmetoder och vetenskapliga fakta, som bör ligga till grund för vidare aktiviteter inom området nyckelbiotoper.
Lars Christersson, Professor emeritus, SLU, Uppsala
0760 16 80 28
NYCKELBIOTOPER OCH SÄRINTRESSEN
DN.se/debatts rubik: Klimatet viktigare än biologisk mångfald
Skogsstyrelsens Generaldirektör föreslår en paus i inventeringsarbetena med nya sk. Nyckelbiotoper inom svenskt skogsbruk. Sju universitetsprofessorer ondgör sig över detta beslut på DN Debatt (12/4). Det handlar i verkligheten om ytterligare fridlysningar av produktiv skogsmark.
Återigen är det den biologiska mångfalden, detta särintresse, som är på tapeten. Återigen framhävs det oproportionellt stora bevarandeintresset för just flercelliga organismer. Detta görs av sju biologiprofessorer utan beaktande av, att det är klimatförändringarna och föroreningarna av luft, mark och vatten, som i framtiden till sist kommer att bestämma, vilka organismer som kommer att överleva, och vilka som kommer att dö ut. Och detta oberoende av hur mycket de är fridlysta eller ej.
Är detta bevarandefokus verkligen en konstruktiv strategi för en aktiv och vetenskapsbaserad miljöpolitik inom en värld, där alla livsformer är helt och hållet klimatberoende och där just klimatförändringarna pågår med en hastighets som aldrig tidigare uppmätts? Är det inte i stället just sådana här universitetsdebatter om speciella särintressen, som gör, att det är så svårt att få allmänheten och därmed politiker att inse, att världens allt överskuggande överlevnadsproblem är de snabba klimatförändringarna.
Skall vi verkligen behöva vänta på, att man får en värmebölja i USA, Kina och Ryssland på 4 månader med 40 grader varje dag och med efterföljande bränder i Kalifornien och kanske t.o.m. i New York och Washington, innan världens stora ledare får klart för sig, att något verkligt radikalt måste genomföras snarast, för att aktivt och verkligt effektivt påverka den nu pågående klimatförändringen? Frågan är, vad det blir av klimatavtalet från Paris nu med de ledare, som i dag sitter i USA och Ryssland och med ett Kina, som under senare år öppnat en ny kolgruva varannan vecka.
Får jag påminna om några fakta i ämnet. Modeordet för dagens miljövård är alltså biologisk mångfald. Och visst, i vissa fall kan bevarandet av mångfalden vara en faktor att ta hänsyn till. Men inte alls i den utsträckning som begreppet används idag, då omsorgen om artbevarandet inom den biologiska mångfalden går före praktiskt taget allt annat. Är det något vi har gott om på det här klotet, så är det just arter.
Som exempel kan nämnas, att vi i vårt land har nästan 300 olika arter av blomflugor, vi har 32 olika arter av stickmyggor, vi har 17 olika arter av björnbär, och 12 olika arter av blåvingar, vi har 14 olika arter av maskrosor osv. osv. Vissa av dessa arter är dessutom så lika, att de kan morfologiskt (utseendemässigt) skiljas åt endast med hjälp av mikroskop. Hur många av dessa mycket lika arter, som kan skiljas åt fysiologiskt (funktionellt), vet vi mycket lite om.
I Sverige har vi 90 000 beskrivna flercelliga obs! flercelliga arter av djur och växter. I världen är motsvarande siffra 1,7 miljoner. Men internationellt ledande expertis inom området uppskattar, att det finns mellan 5 och 100 miljoner arter till i världen, som ännu inte är upptäckta. Tänk vad vi kanske går miste om genom att inte känna till huvuddelen av dessa. Tänk om våra utomordentligt kunniga taxonomer och systematiker hade åkt ut i världen, som sentida Linnélärjungar, och upptäckt dessa ännu okända arter, istället för att sitta här hemma och kalkullera över och bekymra sig för, huruvida en eller annan obetydlig art skulle kunna misstänkas minska i antal och förekomst.
Dessutom gäller omsorgen om den biologiska mångfalden endast flercelliga arter, trots att vi vet, att de encelliga organismerna är minst lika viktiga. Varför är det ingen som bryr sig om dessa organismer? Var håller alla mikrobiologer hus i den allmänna debatten?
Och observera, det finns dom som anser, att vi har fler arter i skogen i vårt land i dag, än vi hade för hundra år sedan. Detta tack vare den ständigt pågående invandringen. Det märkliga är dock, att av någon underlig anledning är nästan alla ekologer fientligt inställda just till denna invandring.
Dessutom vet vi, att den temperaturhöjning, som just nu pågår tillsammans med alla luft- vatten- och markföroreningar, kommer i grunden på sikt att ändra på varje odlingsbetingelse, ja på varje ekosystems artsammansättning och produktionsförmåga. Och observera ! detta i sin tur innebär i praktiken, att det spelar ingen roll, vilka bevarandeåtgärder vi än sätter in i dag, hur stora områden vi än fridlyser, hur mycket skogsmark vi än tar bort från traditionsenligt skogsbruk, det kommer likväl vara klimatförändringarna och föroreningarna, som i längden kommer att bestämma, om en art skall överleva eller dö ut. Det är därför som vi, i stället för att till varje pris försöka bevara just dagens biologiska mångfald, borde lägga all kraft på att förhindra den nu pågående temperaturhöjning och alla dessa i allra högsta grad pågående föroreningar, om vi vill bevara de arter, som finns i vår natur i dag både de encelliga och de flercelliga.
Alla dessa detaljerade särintressen och artbevarandeideér tar i många fall helt bort fokus från den ekologiska helhetsbilden och från de verkligt brännande frågorna. Därmed minskas också motiven för att genomföra de absolut nödvändiga motåtgärder för att komma till rätta med sådana problem i världen som livsmedelsförsörjningen under pågående klimatförändringar, ökenutbredningar och höjda havsnivåer med efterföljande folkvandringar som följd. Kom ihåg att klimatfrågan kan mycket väl utvecklas till att bli mänsklighetens verkliga ödesfråga.
Inte minst kommer det världsvida kemikalie- och medicinläckageeländet att avsevärt förminska möjligheter till anständigt liv på många platser. Ja, hela civilisationer håller på att utplånas, men i Sverige diskuterar vi i all oändlighet, hur vi skall kunna få den vitryggiga hackspetten och större salamandern och lavskrikan att överleva och om vi skall ha 250 eller 400 vargar i våra skogar.
Dessutom är dagens tolkning av begreppet biologisk mångfald alldeles för snäv. FN:s resolution om den biologiska mångfalden, och Sveriges Riksdags nationella mål handlar inte bara om själva artbevarandet i sig, utan också, vilket är helt bortglömt i den allmänna debatten, om bevarandet av den genetiska mångfalden inom arten. Och då naturligtvis i främsta rummet, om den genetiska variationens bevarande inom de arter, som betjänar människan på olika sätt. Var håller alla genetiker hus i debatten?
Så till sist. De sju debatterande universitetsprofessorerna påstår sig ha stöd av 70 forskare och tjänstemän. Jag är säker på, att Generaldirektören har stöd av mångdubbelt fler forskare och tjänstemän i sitt beslut att pausa i inventeringsansträngningarna av nya nyckelbiotoper. Detta till förmån för en översyn av de inventeringsmetoder och vetenskapliga fakta, som bör ligga till grund för vidare aktiviteter inom området nyckelbiotoper.
Lars Christersson, Professor emeritus, SLU, Uppsala
0760 16 80 28