Det kan inte vara lätt, att vara svensk förhandlare och delegat vid alla dessa klimatmöten. Det i Durban, Sydafrika, sägs vara nr 17 i ordningen. Och det är tydligen så, att idag skall man lura sig själv och till varje pris tänka positivt i alla möjliga och omöjliga lägen. Eller vad sägs om följande: i en debattartikel i UNT(15/1, 2012) gör verkligen Bo Kjellén allt för att till varje pris krama ut åtminstone något positivt från mötet i Durban. Hör bara ”Man satte press på Kina och Indien att vara flexibla för att öppna dörren för den avgörande manglingen om formuleringen av texten att påbörja förhandlingarna om ett protokoll” som på sikt skulle kunna komma att var lagligt bindande och träda i kraft år 2020. I år skriver vi 2012 (sic!). Man kom också överens om att bilda en fond, men vilka som skulle betala till den fonden och hur den skulle styras sades inte ett ord (sic, igen!). Som utomstående får man ibland en känsla av att någon försöker lura någon. Men så får en Diplomat varken säga eller skriva, knappast tänka. Frågan är vem som blir kvar med Svarte Petter.

På ren svenska betyder allt detta, att det gick helt åt pipan i Durban. Så låt oss nu alla, ”var och en i sin stad”, beslutsamt ta konsekvenserna av alla dessa misslyckanden och konstatera, att politiker inte klarar av att fatta de beslut, som erfordras för att påverka de pågående klimatförändringarna. Låt oss slå fast detta, en gång för alla, och ta saken i egna händer.

Låt oss sluta med att käfta om det är människan, som har åstadkommit och kommer att åstadkomma dessa förändringar, eller om de är en del av den helt naturliga variationen i klimatet. Men glaciärerna minskar i omfång och permafrosten smälter i Sibirien och något måste det bero på. Nu kommer, oberoende av vad vi anser om ovanstående, avsevärda klimatförändringarna att påverka oss alla, och låt oss handla därefter.

Det betyder, att det kommer att blir mer än 2 grader varmare de närmaste 100 år i vår del av världen och att nederbörden kommer att öka med 20 %. Hade det räckt med det, kunde vi i Sverige bockat och bugat och tagit emot. För vårt skog- och jordbruk och vår trädgårdsnäring kommer detta att innebära stora förändringar, men inte nödvändigtvis till det sämre.

Men förmodligen räcker det inte med ovanstående klimatförändringar. Dessa kommer nämligen i sin tur också att innebära, att ett helt annorlunda vinterhalvår kommer att utvecklas i vårt land med mera regn och mindre tjäle, att stormarna kommer att tillta i antal och styrka, att värmeböljorna bli fler och intensivare, att odlingssäsongerna kommer att på något sätt att ändras, att stora översvämningar och långa torrperioder kommer att bli allt vanligare?

Det vi på den gröna sidan idag kan göra är att inse, att det bästa sättet vi kan förbereda oss på, är att bevara så stor genetisk mångfald som möjligt inom våra jordbruksgrödor, trädgårdsväxter och inom våra mest betydelsefulla trädslag i skogen. Vi måste vara beredda på att kunna odla spannmål och bedriva skogsbruk i vårt land oberoende av, om det blir det ena klimatet eller det andra. Det kan vi göra, genom att vi tar till vara och bevarar alla de sorter av t.ex. vete, som finns idag och alla de provenienser av t.ex. rödgran som idag är kända. Men satsar vi verkligen allvarligt på detta idag????

Men det räcker inte !!! Vi måste i första hand i vårt, under många år, uppbyggda kemikaliebaserade industrisamhälle slå vakt om och börja allvarligt diskutera metoder att bibehålla markens bördighet och bonitet, dvs. dess vattenhållande förmåga, dess näringsstatus, dess mullhalt, dess pH och, inte minst viktigt, dess mikrobiella aktiviteter.  Hur ofta hör vi miljöentusiasterna och miljöorganisationer tala i dessa termer????. Inte minst viktigt är att i detalj följa vattnets, luftens och markens allt högre upplagring av främmande kemikalier och olika växthusgaser.

Lars Christersson,

Professor emeritus, SLU